Denna vecka är jag en falsk duracellkanin.
Jag sliter för att åstadkomma ett lugn. Jag är inte utvilad och jag är absolut inte utan stress. Jag som brukar ta det mesta med en klackspark och tycka att ”allt går”. Men inte denna vecka. Sista veckan innan semestern i kombination med massa projekt som ska göras, dåligt med sömn och sedan överlag en kropp som tränat rätt hårt. Ja, det är ingen optimal kombination. Och så ska det tävlas, det ska coachas (sjukt kul visserligen) och så vill jag hinna fira pappas födelsedag.. osv..osv. Ni vet hur det är. Ibland kör det ihop sig..
Men det är lugnt. Jag ser ljuset. Mån och tisdag nästa vecka ska jag inte röra på mig. Då ska jag pilla naveln och tänka *semester* samtidigt som jag vilar upp mig lite inför Kilian Classik 45km den 8:e juli. Längtar verkligen!
Idag tänkte jag i alla fall till slut mest jobba hela kvällen och sedan stupa i säng som ett skadat kadaver. Men så tycker Thomas att jag minsann inte kan banga intervaller. Och det tycker inte jag heller – speciellt när jag t.o.m. har bloggat om dem.
Så jag tar mig i kragen och försöker producera fram lite 4min-fart ändå. Jag tror minsann att det är det bästa för att kicka igång min energi ändå.
Must. Fix. Stuff. Must. Run. Intervals.
Run. Mirre. Run…
Ps. Jag släpar efter med mail/frågor från er som läser bloggen. Hoppas ni har förståelse!
heja duracell!
Jag känner igen känslan!
Och som vi säkert båda vet så är träningen bästa boten mot stress, allt känns mycket lättare när man fått göra något vettigt (läs tränat). =)
Så ha en underbar kväll på IP, själv så längtar jag så jag håller på att dö efter att få träna igen. Har varit tokförkyld i en vecka nu men igår så kunde jag inte hålla mig ifrån gymmet vilket verkar ha gett bakslag -frustrerande!!
Men man kan ju inte vara sjuk hur länge som helst så snart ses vi på ett gym/löpspår nära dig (och mig!)! Tills dess så gläds jag åt att du är grym! =)