Det är något speciellt med vårens ankomst. Och fredagar. Och både och. Faaantastiskt!
Dagens bästa känsla. En hel ledig helg och solstrålar som värmen.
Nej man behöver inte så mycket mer än så… ;)
Freeeeeedag!
1
Category Archives: Miranda
Uppe med tuppen
Jag förstår att ni har tröttnat på mina ”jag är så sjuk jag måste bara få klaga”-inlägg… ;)
Så jag får helt enkelt blanda in lite annat i inlägget.
- Sjukstatus: Jag är i stort sett bra nu, jag har dock bara åkt på denna hosta som gör att man hostar bort halva natten. Var kom den ifrån egentligen? Håll tummarna nu är ni snälla. ”Jag kommer tillbaka starkare än någonsin” eller något sånt.. typ.?
- Träningsstatus: Se ”Sjukdomsstatus”. Jag är bitter och träningssugen. Men mogen och klok och försöker parera träningssuget så jag inte gör om lördagen (läs: tränar fast jag borde ha låtit bli).
- Jobbstatus: Stackars kollegor slipper mig inte längre. De lär ju döda mig om jag smittar dem, men jag tror att det är safe nu.
- Föreläsarfronten: Går riktigt bra. Positivt! Jag hoppas kunna avslöja lite framtida happenings inom kort! Blir många roliga grejer framöver :)
Sedan kan man ju fråga vad jag gör uppe redan halv sju idag då? Jo jag har inget bra svar. Ibland händer oförklariga saker helt enkelt. Nu sitter jag och fördriver tiden med kossakaffekoppen och snart ska jag hoppa upp ur soffan. Ska iväg till Naprapat-Joakim igen och putsa på knät igen innan jag våldgästar jobbet, så knästatus blir ju bara bättre och bättre.
Vi tar en morgonbild från förra året. Nervositeten i magen. 2h innan starten för Berlin Marathon. Morgonsol.. och löparfest inom kort. Lycka!
Miranda och trollhåret
Alltså på kort tid har jag fått lite frågor om mitt hår, och samtidigt smällde Sandra upp ett hårinlägg. Kände att det var dags att dyka in.. med mitt trollhår och allt..
Folk känner alltid igen mig ”på håret”. Haha. Jag och mitt trollhår. ALLTID på min vänsteraxel vid bild. Jag vet. Alla mobbar mig jämt för det. ”Jag ska bara lägga håret tillrätta”. Det är lugnt. Jag bjuder på det… Men hur tar man hand om det är frågan.
Hur gör man när man tränar jämt?
Här kommer den äckliga sanningen: man tvättar det absolut INTE jämt. I alla fall inte jag! Jag tvättar mitt hår ca 2 ggr i veckan. Skulle jag tvätta det varje gång jag duschade skulle det aldrig vara torrt…
Dessutom hör det till historian att jag svettas ganska lite, speciellt när jag springer, i jämförelse med andra i alla fall. Mitt smink förstörs exempelvis aldrig när jag springer oavsett om jag springer 10km eller 100km.. till vissa människors förtret hihi ;)
Sedan hör det ju till också att det tar en halv evighet att få mitt tjocka hår torrt, en av anledningarna till att jag aldrig kommer bli simmare.. fy vad jobbigt. Samt att det är bättre för håret att inte tvättas alltför ofta.
Något bättre schampo för att hårets slits? Hårinpackning osv?
Nja… någon gång om året kanske håret får en inpackning, mot rekommenderade 1gång/vecka. Sedan specialschampo och dylikt. Nej på den med. Jag kör på mataffärens utbud av normalt schampo och balsam.
Sedan kanske jag skulle bli snabbare om jag inte bar på mitt stora trollhår som väger en massa.. men det är det ju inte värt heller, det är ”ju jag”. Skulle ni liksom känna igen mig utan mitt hår? Nej. Trodde inte det heller ;)
Nordic Ultra # 4
Men där är ju jag! Typ i mitten av allt :) Woho!
Nordic Ultra är supertidningen skapad av Andew Tutt-Wixner! Ambitiös och sjukt inspirerande! Dessutom, detta nummer innebär en liten tävlingsberättelse från eder Duracell. Sida 19, missa inte!
Om denna hade funnits i butikerna hade i alla fall jag hostat upp stålar direkt. Andrew, du gör ett grymt jobb !
…and still going STRONG!
Säger vi. Fastän jag helst av allt skulle vilja sova på en pilatesboll?
Näääärå. Ska strax kila ner till gymmet och bli starkare. Going strong.
Det här får bli ett sådant där löjligt ”jag är så glad för att”-inlägg. Men det är sant. Jag är glad för mycket just nu.
Jag ser ljust på knä-eländet, har t.o.m. börjat gilla alternativ (kompletterande?) träning, Sveriges bästa mailinglista passerade 100 pers hur snabbt som helst, jag ska snart föreläsa igen flera gånger; har både företagsgig och andra saker på gång (obs mer info imorn!), folk gillar mina långpass, bloggen växer, det ljusnar ute…..och jag börjar förstå vad jag ska göra med livet.
Bara det sistnämnda är väl värd en applåd?!
Så med andra ord en bra onsdag… och mer info kommer. Såklart. Det är ju liksom bara att fara och flänga och hänga med i bloggen! So long mah friends!
Det är inte mitt fel, det är Mias fel ;-)
Att Mark en gång frågade om jag tänkte komma ner på jorden. Ni får liksom skylla på Mia… Hon ger mig sådana här kommentarer.
Det är ju du som ÄR löpargudinnan. Du får nog tillbe någon annan… :)
Kram och heja!
Tack Mia för att du blåser upp mitt ego. Haha.
Bloggen fyller 3 år idag!
(OBS! Här kommer en alldeles onödigt lång text om min blogghistoria.. Nej det är inte obligatoriskt att läsa ;-)
Det är helt galet egentligen. Tanken på att jag har bloggat sedan 3 år tillbaka. Lite sporadiskt våren 2009. Skrev om mina smycken och de som kommenterade var mamma och syrran. Skulle jag mot förmodan fått en kommentar av någon okänd var ju det STORT. Sedan flyttade jag till Italien och detta blev en Italien-blogg under samtliga 9 månader som jag bodde där. Det blev plötsligt en populär Italien-blogg där jag fyllde bloggen med roliga kulturella skillnader, italiensk mat och bilder på mina berg i Morbegno.
Jag tränade inte så mycket. Mest promenerade jag till jobbet 30min och tillbaka. Hade skoj. Tog aperitivo (afterwork) varannan dag, och varannan dag gick jag i butiker/ eller på favoritstället som var världens vackraste promenadstråk. Åkte ibland in till Milano och roade mig, och ja.. fick vänner för livet.
2009 blev jag också alltså bloggare ”på heltid” och roades av tanken på att andra följde mitt Italien-liv. Då kändes alla läsare så otroligt långt borta, till skillnad från nu då jag träffar nya läsare stup i kvarten.
Då var bloggen mest ett sätt för berätta för alla om vad jag sysslade med därborta hemma i Morbegno. Men så började jag ju springa nov-dec 2009 och jag kommer ihåg hur syrran frågade ”Kommer bloggen bara handla om löpning nu?!” och jag försäkrade henne om att det skulle den inte.. ”Nej, verkligen inte!” Tänk om man vetat!
Visst blev det en träningsblogg helt klart, och ganska omgående. Jag flyttade hem och började blogga på ett nätverk, och i själva flytten hängde inte alla bilder med (därmed är det många gamla inlägg utan bilder). Varför det blev en renodlad träningsblogg, eller löparblogg som man kan säga, är för att jag helt enkelt inte gjorde annat!
Jag tränade och sökte jobb. Men mest tränade jag. Livet var gött. Jag sprang långa sträckor på nolltid och löparglädjen som saknats i 3 år var hemma igen. Som bloggare började jag lära känna andra löparbloggare och de blev väl egentligen min första träningskontakt på flera år.. tidigare i livet hade jag ju tränat i löparklubb – men det var länge sen.
Jag började skriva om löpning ungefär när den riktiga boomen skedde, så jag hade nog lite bra tajming där, för på nolltid som löparbloggare var min blogg femton gånger större än när jag bodde i Italien. Det var ju kul!
(och såhär såg jag ut då, för ca 2 år sedan. Noll förändring. Har bytt mobil i alla fall).
Vad ska man säga om själva bloggandet då? Jo, jag tror att det var mest skoj första året. Kände ingen större press. Även om det knappt var någon bloggfri dag det året. Fast några stycken var det nog, till skillnad från 2011. Under andra året, 2010, tror jag att det var några enstaka dagar.. men de var också få. Kanske högst 10-14dagar utan blogginlägg på 3 år?
Det gör mig nästan mörkrädd.. Tänk vad mycket tid som gått åt!!
Men samtidigt.. det har givit så mycket
Så tillbaka till historian.
Löparblogg it is!
Skaffade mig ett heltidjobb också samtidigt som jag tränade och bloggade en massa. Tänkte att du åker väl bloggen i graven, vem vill läsa en blogg som inte uppdateras under 7h varje dag? Haha.. rätt många faktiskt!
2010 kantades av många tävlingar, mycket jobb och mycket happenings. Jag var tillbaka i Stockholm och hade svårt att hitta balans. Var mycket mer ”Fullt ös medvetslös” som person då. Tränade 10 dagar och tvingades vila. Brukade ligga utslagen hemma efter varje ”intervall”. Hade som gammal övertränad fortfarande svårt att vila. (Men jag skulle lära mig, och snart komma fram till mitt magiska recept som funkade så bra under 2011).
Sprang många marathonlopp och började träna på ultradistans! Det var häftigt, jag hittade MIN grej. Och bloggen växte därefter. Det var skoj. Men det var fortfarande en hobby-grej att blogga. Sakta men säkert tror jag dock att jag utvecklades som bloggare; om man nu kan göra det. Men jag var inte lika mycket för att skriva vissa saker impulsmässigt, och jag insåg också att det jag skriver faktiskt kan betyda saker och ting. Och det var en rolig insikt, även om jag aldrig reflekterat över den tidigare. För vem ville lyssna på mig??
Återigen, uppenbarligen många.
Snart började folk vända sig till mig med frågor. Jag hade blivit en offentlig löpare? Jag som precis börjat springa igen! Knappt hållit på ens ett år?
2010 var alltså fylld av mycket roligt, och ett av mina absoluta mest smärtfria år. Allt rullade på perfekt. Jobbet, träningen och livet. Jag köpte en lägenhet och jag lärde känna massor med nya roliga vänner och exempelvis Sommartåget var fött. 2010 var ett guldår. Som Miranda och som löparbloggare ;) Jag skuttade på de flesta bilder och bilden nedan visade en typisk ”Miranda-pose”.
..och bloggandet under 2011 då?
Jo. Inte en enda dag gick denna blogg fri från mina texter. Okej. Thats scary I know. Men det är sant. Så mycket (bullshit?) som jag lyckats pränta ner. Galet. Jag vill inte ens veta hur många inlägg jag snittade om dagen förra året ;) Förhoppningsvis färre än antal kilometer…
Men under 2011 blev det verkligen en livsstil. Jag och bloggen lika med sant. Helt plötsligt var det mer än en hobby. Det blev ett sätt att nå ut till människor. Skapa event. Föreläsa. Hjälpa till; svara på frågor, inspirera och stötta. Ett sätt att synas också. Helt plötsligt var jag Miranda ”hon som springer långt” och helt plötsligt kan massa löpare mitt namn när jag dyker upp på något löparrangemang. Både läskigt och sjukt smickrande på samma gång.
Det är kul och det peppar. Och 2011 är ju precis avverkat så ni vet ju helt klart redan vad som hände.
.. och bloggandet i sig reflekterar jag aldrig över längre. Visst, det tar verkligen mycket tid, men med tanke på vad jag har fått ut av det (vänner, inspiration, sjukt mycket pepp, möjligheter, event, reflektion m.m.) så är det verkligen värt det. Visst skulle jag inte förlika mig med tanken på att ”blogga jämt” men absolut länge till.
Jag ska inte ljuga, det är en tidskrävande hobby. Speciellt när man inte på något vis har det som yrke eller extraknäck. Men jag antar att jag är en människa ”av många ord” och jag behöver få prata av mig. Både IRL och via nätet. Jag ÄSKAR att få prata av mig, att inspireras av era kommentarer och att få berätta om de roliga sakerna som jag upplever. Få uppleva roliga saker och sedan få återberätta dem gör att jag upplever dem återigen.
Så länge jag tycker det är roligt kommer jag fortsätta blogga. Helt klart. Och så länge ni orkar läsa också haha. När läsarantalet går ner till noll får jag väl acceptera att ni har tröttnat på mitt ordbabbel men tills dess fortsätter vi.
Och hur ska vi fortsätta då?
Jo jag tänker fortsätta att skriva vad jag känner. Här är det inte alltid uppåt. Visst är det mycket uppåt, mycket glädje, mycket EXTREM glädje och många endorfiner – det är sådan jag är. Men när det är neråt trappan går så skriver jag om det också. Jag är ärlig i min blogg.. och oftast positivt lagd. Är jag dock negativ någon dag så hamnar det här med ;) Men så är det ju med alla människor, skillnader är bara att allt hamnar på pränt här..
Summa kardemumma. Det har varit 3 roliga bloggår. Eller alltså. Det har varit 3 roliga år.
Från en liten smyckesblogg till en Italien-blogg, till en ”tillbaka till träningen”-blogg för att bli en renodlad tränings/löpar/inspirationsblogg? Gud vet vad jag sysslar med. Men framåt har det gått och större har det blivit. Nu är vi ju en av de stora träningsbloggarna i Sverige i alla fall och det är ju sjukt roligt.
Så med andra ord ska jag avsluta den här texten, för nu börjar vi snart på ett fjärde år. Så jag måste spara några ord så jag har några kvar till senare.
Mot ännu mer bloggande kära vänner och GOD MÅNDAG PÅ ER!
Ps. Gilla mirandakvist.se på Facebook? ;)
Fredag, lördag, söndag!
Jag känner ett rejält sug efter att få springa nu.
Nu har det blivit för mycket gympass för mig på sista tiden. Hör och häpna: 5 pass denna vecka?! Kommer ni ihåg när jag klagade på att det var ”svårt att komma iväg till gymmet?”. Jag vet, jag måste ha fått något gym-virus..
Men det är kul, och jag känner mig peppad av att bygga upp styrkan. Jag tror en sak som gör det lite enklare är att jag helt enkelt märker att jag blir starkare för varje pass. Jag är ju rätt stark i grunden, så jag börjar ju inte från noll. Sedan har jag ju samma DNA som denna fantastiska kvinna. (Alltså min tvillingssyster och superstarka Josephine Kvist).
Oj vilken superwoman vi hade varit om vi satt ihop. Typ Marit Björgen. Ballt.
I alla fall. Vad menade jag med titeln?
Jo! Jag tänkte låta benen jobba de resterande dagarna denna vecka. Långpass imorn plus löpning + cykling (kanske) på söndag, för att ta hand om knäna lite. Bra att vara proaktiv ibland.
Ikväll blir det skridskobanalöpning!