Okej. Ni vet känslan när man omöjligt kommer hinna med pendeltåget/bussen/tåget – men ändå på något vänster lyckas?!!!

Som att man vunnit på lotto typ…!

När bussen är sen och pendeltåget liksom rullar in på perrongen. Man står och stampar i bussdörren och startar en 400m-intervall så snart man kan slippa ut genom dörrarna. Man hoppar över någon tidning, rusar förbi någon tant och snudd på välter någons resväska, med bara ett mission – att hinna med tåget!

….och känslan!

När man halar fram kortet, kommer genom spärrarna, rusar uppför trapporna med maxpuls, hör det där sedvanliga tutet om att nu-går-dörrarna-igen, och man kastar sig igenom dörrarna med fantastisk teknik a’la dra-in-magen-och-slänga-sig-med-ryggen-först-likt-en-höjdhoppare och fara in PRECIS så dörrarna snudd på snuddar längst med benen och man tänker att nu är det kört, benen kommer fastna, men man hinner också tänka att det är det tametusan värt…

Ja.

Känslan.

Av vinst…

Jag hann!

Tänk vad odödlig man kan få känna sig tack vare försenad kollektivtrafik.

 Wow.

Bäst jag tar med mig känslan till kvällens intervaller. 6x1000m + 6x400m står på schemat. Mums!