Hejsan allihopa!

Som vanligt så finns det så otroligt mycket att säga om sådana här lopp, sådana här upplevelser, och nu är det dags att få orden på pränt. Och som vanligt är jag en riktigt IPhone-nörd och har inte med mig datorn, så ge mig extra kredd för att storyn är skriven på mobilen (och dåligt genomarbetad, det får göras när jag är hemma i Svedala igen…)

obs! Och som vanligt är det inte obligatorisk läsa loppromanen (det är ju mest massa smörja om endorfiner ni vet ;)

Dagen innan loppet försökte vi komma i säng ganska tidigt. Jag var ganska nervös när grabbarna i huset sprang runt och yrade och plockade fram mer energi för sitt 25km-lopp än vad jag hade planerat för mitt 45km-lopp! Och som jag nämnt tidigare så kom det ju fram på kvällen att det krävdes lite mer utrustning än vad jag hade med mig, 45km-klassen hade alltså en kravlista. En säkerhetsfilt (som håller en varm) som jag raggade upp av killarna som jobbade på stället, samt en vissla som jag fick då jag lånade Emelies rygga. Till detta lånade jag sedan Johans jacka och Eriks vätskeblåsa. Varför ha egna grejer liksom…. Haha… Inte riktigt meningen, men skönt att det gick att lösa! Jag behövde även ha mobil, vatten och energi på kravlistan. Nemas problemas.

På morgonen försökte jag komma upp i hyfsad tid. Loppet började klockan 09 och vi bodde precis granne med starten. Hamnade på frukostbuffen med de andra kring halv åtta. Åt precis vad jag ätit alla andra dagar: en skål med müsli, yoghurt, torkad aprikos och torkad banan (sjukt gott) samt en stor brödbit med smör och en kaffe. Till kaffe nummer två blev det även en chokladcrossaint, precis som alla andra dagar ;-)

Nervositeten låg i luften när vi packade oss klara. Jag hade med mig en stor enegigel, en liten samt en energibar. Ett chip som skulle ”blippas” på sju depåstopp samt ett ganska gott humör! Vi hade ju spenderat flertalet timmar i löparskorna dagarna innan så jag var lite nervös över hur det skulle gå, men blev peppad av en vän: ”Hur kan man vara nervös över att få spendera tid i fantastisk natur?!” exakt, helt rätt!

Rullade ner till stan i en hel Salomon-outfit. Kompression på både rumpa, lår och vader. Skulle de hålla mig pigga? Sko-valet föll på S-lab 4 då de är mina enda insprugna trailskor. Jag hade fortfarande kvar den supertejpningen på vänster fotled som Niklas åstadkommit redan på tisdagen, dock hade jag adderat något lager extra. På höger fotled hade jag även tejpat precis som han lärde mig. I förebyggande syfte. Sedan handlade det väl mest om att be till Gud att vänster fotled var relativt återhämtad från stukningen samt att högerknät ville göra årets hittills längsta runda, trots 3 dagar med löpning innan, utan att jag gick över gränsen.

På stan var det fest! Det var i Font-Romeu det skulle hända idag! Alla var peppande och vi Salomon-folk hade tom en egen VIP-startgrupp framför alla andra, haha man kände sig löjligt cool!! Och man fick en liten chans att låtsas att man var en äkta trailstjärna… ;)

Mitt i all pepp och fotande så ger jag mobilen till Carlos och vi tappar den gemensamt, och jag hör ett kras. Jag har ALDRIG varit så nära en hjärtattack?! Jävla skit alltså, jag höll på att dö för att jag kunde bara tänka på en sak: trasig touchscreen = inga bilder! Samt trasig kamera = inga bilder! Men! Tur i oturen (!!!) så pajar jag hela baksidan till tusen bitar men touchen och kameran är intakt! Dock är alltså kamerans baksida i tusen bitar 5min innan start. Panikar mig lite innan jag agerar; backar in i ett hörn och stänger av. Av med sko och strumpa. Av med tejp från foten. Biter till tre bitar som jag tejpar på hela telefonens baksida. Äkta Hajk liksom. Om det går att laga med tejp är det inte paj?

Så jag slipper hjärtattacken, gråten och DNS:en (okej jag kanske överdriver, eller gör jag? Tack gode Gud får vi aldrig veta…)

Och jag står i startfållan igen. 2min till start. Tjohejsan! Man vill ju liksom inte leva utan äventyr eller hur?

.. Ta ta dam. Snart dax! Lets go!!!!

Starten går och vi rullade uppför den första backen (ja såklart det startar med en backe, vad annars liksom, vi ska ju trots allt plocka ca 2000höjdmeter och ta oss uppför lite berg). Värmen är redan påtaglig och vi kör! Gogogo!

Okej, helt ärligt. Det känns segt. Det är coolt förstås, men jäkla skit, det känns så himla segt. Och så snart vi kommer in i skogen, knappt en kilometer in i loppet, och det går uppför, så måste jag bara promenera lite. Försöker att inte oroa mig över segheten, det är ingen ide. Det är ju uppvärmning trots allt, och jag vet ju att jag är segstartad, så det är bara att go with the flow. Sakta men säkert kom vi upp på lite höjdmeter och vyn var slående från start. Man kunde trots allt inte annat än le! Precis vad jag behövde för att glömma den värsta segheten i benen.

Som vanligt kan jag i alla fall använda lite ultra-list för att lura skallen lite. Jag inväntade helt sonika 5-6km för att på så vis ”bara” ha 39km kvar. En trea är liksom inte speciellt skrämmande för mitt ultrahuvud, trots att jag knappt tränar ultra längre. Men det funkade!

Jag rullade framför sakta men säkert. Och snart kom då den första backen. Hehe. Eller ja, skidbacken! Efter ca 1mil ser man den slingra sig uppför med en mänsklig kedja. Jippi, nu börjar ben och huvud komma igång – äventyr!!!!! Weeeeho!

Drar i mig en gelé-godis på stationen (hittills har jag druckit gel vid två tillfällen, tänkte inte gå tom) och börjar trampa uppför. Här är jag stark!!

Trampa trampa trampa. Som danskarna snackat om The Swedish Butt liksom, något ska man väl ha den för? ;)

… Och nu piggnar jag på mig. Livet är awsome! Värmen är slående, och vyn likaså, och snart är jag inne i ett fantastiskt spår som bjuder på helt makalös känsla i benen. Borta är segheten, nu är jag istället Indiana Jones i spåret! Dessutom har löparna börjat sprida ut sig ganska väl och 25km-löparna har svängt av, så nu är jag helt plötsligt själv i den magiska vegetationen. Sjön dyker upp och trailen är inbjudande och häftig. Ja, vad ska man säga, helt klart high life!

De få gånger jag tittar efter de röda vimplarna slår jag nästan ihjäl mig då jag lyfter blicken från trailen.. Haha livsfarligt!! Man ska akta sig helt klart, för rötterna och stenarna är everywhere!

Innan nästa klättring börjar, och nu ska den inte ta slut förrän vi är uppe på 2600 höjdmeter. Magiskt. Jag inser att jag gillar klättringen, jag är stark där, jag har kul. Och vyn, vyn är fantastisk! Så trots att det är jobbigt och slitigt för benen kan man inte annat än att le, trots att andhämtningen är ganska tuff och hettan ligger på stenhårt.

Och klättringen tar aldrig slut! Men haha vem bryr sig, det är ju sjukt coolt på något sätt. Bara att VARA här. Det är kämpigt stundtals, men då påminner jag mig om att det är sådant här man sett på nätet, på bilder och youtube och tänkt att ”det där vill jag göra”, så Miranda, njut damn it!! Om en vecka är du på Drottninggatan i Stockholm igen. Så jag njuter. Storartat. När jag passerar snön och när vi närmar oss toppen, och när klättringen börjar på en extremt stenig bergssida. Jag njuter.

Nu finns det absolut ingen stig. Det här är riktigt crazy! Stenarna sitter ju inte ens stadigt!! Jag använder mig av händerna och håller mig kvar på berggssidan.. Haha om ni var med skulle ni förstå varför vissa kilometer tog mer än 20min att klara av.. ;-) uppåt, uppåt, och jag undrar varför man någonsin valt asfaltsmaror?! Det här ÄR JU THE SHIT!

Snart är klättringen på stenblocken avklarad, och jag är uppe på högsta punkten. Kan man göra annat än att tycka att man typ är häftigast i världen??!

Nu är det då dags att lämna toppen, lättare sagt än gjort!!!!

Här blir jag en himla liten löpare, och i efterhand är vi många som diskuterat denna passage. Vi ska ner på en extrem brant som bara består av sten och block. Branten känns rent ut sagt livsfarlig! Jag hasar nerför och har med mig massor av sten på vägen, och tack gode Gud är ingen löpare nedanför mig och får dem på mig. Jag vill bara snabbt som attan härifrån, men jag kan inte ta mig ner snabbare utan att ramla. Och ramla betyder liksom inte en stukad fot liksom.. Näää.., det kan nog sluta rätt ruskigt i denna opålitliga brant. Är medveten om varje steg och hoppas samtidigt att ingen ska skrika ”stone!!” uppifrån…

Kommer snart ifrån den mest extrema branten och har nu ”bara” en ganska extrem klippväg av stenblock att ta mig över! Haha jag är ju van vid typ Ursvik, what the fuck? Sjukt coolt och asläskigt på samma gång, jag har aldrig varit i närheten av något liknande! Tar det oerhört varligt med varenda steg, och tänker på hur mamma hade velat att jag gjorde.. Ett felsteg här är som sagt knappast smärtfritt, så sådant riskeras ej. Det är svårt, kämpigt men himla äventyrligt!

Jag tar mig nedåt sakta men säkert, och snart får jag lämna stenblocken. Nu ska jag istället klara av en rejäl brant med gräs, tuvor om vartannat. Det är tusan inte enkelt, det är så brant nerför att jag ramlar och sätter mig på rumpan flera gånger. Vågar inte luta mig framåt och ”let go” som några fransoser gör och passerar mig, är alldeles för medveten om min stukning, och ja, mina ändå ganska sega ben. Så jag rullar nerför bäst jag kan och njuter av panoramat. I samma blick har jag berg, vattenfall, snö och magi liksom..,,

Och nu är jag äntligen halvvägs, galet!! Att man bara kommit 22km när känslan är att man upplevt en hel dags äventyr!

Nere på platten igen och jag skuttar runt mellan två berg. Jag vet att nästa klättring är snart, inte lika rejäl men ännu mer brant. Jag vet att banan blir mer human efter ca 25-26km, och att jag har en bit kvar.

Och visst snart tornar den upp sig. VÄGGEN. Då menar jag förstås inte att jag gick in i väggen, nej alltså på allvar, det ÄR en vägg. När klättringen börjar och jag tittar upp ser det ut som om man ska klättra till himlen. 90gradersbacke! Nu är det varmt och mina ben är trötta. Nu sliter jag på riktigt. Varje steg är tungt. Jag passerat fransoser som stannat mitt i för att vila. Jag kommer högre upp för varje steg. Klockan visar 30min-tempo!! Haha.. Life is good.. Men HERREGUD vad varmt det är. Vi hettas verkligen upp av solen där på berget. Ingenstans kommer man undan. Stegen är osäkra i sten-
och grusblandningen, och här och var tvingas jag t.o.m sätta ner händerna och krypa (!) några steg för att det är så brant!

Väl uppe på toppen är man ju typ i något bergsdelerium och måste gå en aning för att återhämta sig efter utmattningen. Glimtar på klockan och skrattar lite; 26km på 4h10min?! Shit. Inte varje dag!!

Men jag är vid gott mod! Inte utslagen, jag ligger ju fortfarande inte på något riktigt max, och jag har precis avklarat de två tuffaste partierna! Nu vet jag att den närmsta milen kommer bjuda på blandade backar upp och ner innan en rejäl klättring i slutet.

Mest känner jag av hettan, jag är ganska tagen. Vid nästa station ber jag om salt och får salami. Ja mina vänner, vid alla resterande stationer äter jag mest salami. Jag går på energigel, vatten och salami liksom. Bara i Frankrike.. Störtskönt.

Kommer snart in i lite skugga och den tar jag tacksamt emot. Kommer över 30sträcket och konstaterar att 15km kvar är ungefär precis vad jag är kapabel för. Jag är trots allt ganska utmattad av utmaningen och värmen.

Men det är verkligen vackert hursomhelst, har jag hunnit nämna det?! ;-) trailen är galen galen. Spår vad är det?

Jag är en bergsget på äventyr! Passerar några vandrare som hejar, och just då fick jag riktigt flyt mellan stenarna som värsta Kilian Jornet, och jag flyger fram! Känner medvind och applåder, och ler löjligaste leendet. So what om det är jobbigt, det här bara ÄR livet, nu har verkligen löparendorfinerna kickar in på riktigt som ni hör! Kanske inte låten ”street knowledge” var så extremt passande just i denna stund.. Men ändå ;-)

Jag börjar närma mig ensiffrigt kvar och det känns bra. Långa passager har jag ingen framför mig och jag är bara här och nu. Framåt framåt Miranda. Solen gassar. Filosoferar. Njuter. Svettas. Dricker. Skuttar på och mellan tuvor, stenar och allt vad det är. Kommer aldrig mer tycka extremen i ursvik har utmanande spår..

En stor dos salami på nästa station och snart äntligen dyker den upp. Den där sista skidbacken. Som jag på något vis glömde bort men ändå visste skulle komma ;-) nu är jag rätt trött, riktigt trött, men jag är stark uppför!

Ett steg till ett steg till!! Lite krypande helt klart, för så brant är även denna backe, eller så orkar jag bara inte hålla mig upprätt!

Avklarad äro denna!

In i vegetationen! Min Garmin 305a har dött för länge sedan, så jag vet bara att jag varit ute över 40km och över 6h.. Och jag matar på i skogen. De närmsta kilometerna är fantastiskt löpbara, och som vanligt blir jag lite lyrisk och tacksam till kroppen som går med på sådana här äventyr! Stukningen har gått bra och knät känns bra. Inte ömmat och inte strejkat, och bara detta är stort nog! Ni som varit med hela tiden vet ju hur jag mådde i början av året när knät pajade. Tack gode Löpargudinna säger jag bara.

I skogen löper jag på riktigt bra och passerar franska funkisar vid tre olika ställen som alla meddelar ”två kilometer kvar” ja vad vet jag? Det jag däremot vet är att det är nära, och snart en liten backe, och därefter ett krön och så MINA SVENSKA GRABBAR!!! Johan, Jonas och Erik som står och hejar!! Blir helt sjukt lycklig och glad! Fan vad goa dem är! Erik springer med en bit innan han kickar iväg med för en sista spurt. Jag spurtar på Font-Romeus huvudgata med ett så stort leende jag bara kan innan jag når mållinjen. JIPPPPIII!!!

Väl över mållinjen kan jag inte sluta bubbla!! Vill bara förklara för alla att jag fattar det där med ”passion, freedom, mountains” nu!! Att jag fattar! Att jag också blivit typ tralfrälst ;-) att berg är grejen, att banan var det vackraste ever, att jag vill springa igen, att jag… Osv osv. Haha. Killarna bara skrattar åt mig och konstaterar att jag inte ens ser svettig ut !

07.05.40 blev den officiella tiden. Helt otroligt att 45km kan ta över 7h verkligen. Men det är ju inte 45km lopp, det är 45km äventyr!

Efter loppet bjuds man på kött och bakad potatis. Jag får i mig noll, utan längtar efter twixen som ligger uppe i huset istället. Storflinar när jag sakta men säkert tar mig tillbaka till huset. Solen ligger på och jag ser bara berg innanför ögonlocken. HÄFTIGT. Är uppfylld av allt helt enkelt. Hög på livet och naturen.

Till slut blir det dusch och en powernap innan middagen och dansen på Club Papagoya.

Kvällen och dagen är fulländad. När jag somnar ser jag bara vacker natur. Varför nervös för? Nej. Äventyr!

Skrapade visst ihop en 7eplats på loppet. Och fler än jag hade svårt med dödsbranten. Ett fåtal hade inte ens klarat av loppets cut-offs. Så jag känner mig ännu mer nöjd. Glad och tacksam. Font-Romeu, kände inte ens till platsen tidigare, men nu kommer det för alltid vara ett minne för livet. Häftigt hur det kan bli så.

Livet är helt klart till för att upplevas, precis som jag brukar säga. Äventyr! Jag somnar mer än nöjd.

Tack för all pepp kära ni. Vilket lopp att springa, och vilket lopp att sammanfatta. Haha.. Mina fingrar värker.

Slutligen.

Livet är helt enkelt för jävla coolt. Tack och godnatt!