För det första så har jag haft en mycket bra helg, ändå. Verkligen. Fina människor, fina miljöer och en helt ny upplevelse att lägga i bagaget. Många skratt trots min satans stackars vänsterfot som halvt om halvt förstörde mitt lopp..

Så vi kör direkt. Såklart allt lades fram på kvällen innan. Det mesta fixat. Resan upp gick som alltid kul med sällskapet och snabbt som attan var vi framme i Edsåsdalen. Vackert värre! Åh. Känns riktigt tråkigt att jag inte har ännu en fjäll-helg att se fram emot.. bortskämd nu på sista tiden med alla berg :-)

Kläderna innebar inga knepigheter, ja förutom att jag lyckades glömma vadkompressionen och halvt bröt ihop av det. Haha.. för att ja, varför då egentligen?? Ibland så ska allt bara stämma inför tävling, och en sådan sak rubbar mentalt. Men men, ingen idé att storma för mycket, vad man inte kan påverka får man helt enkelt glömma. Och tre djupdykningar i packningen fick mig att förstå att jag glömt en del av tävlingsoutfiten hemma. Det var tametusan en första gång!! Tur i oturen att det inte var shortsen, eller sporttoppen.. !

Men men. Frukostladdad och klädd i shorts, dubbla tröjor och med ryggan på så var jag alltså redo för start i Edsåsdalen.

Party-time med andra ord!

Stämning. Nervositet. Laddning. 500 taggade löpare. Fjällen väntade. 3-2-1.. kör!

Jag ville verkligen känna att nu ”skulle de bli åka av” i benen när starten löd. Benen var hyfsat summa som ALLTID i starten på lopp. En snabb passage på grusvägen sedan bar det in i skogen. Dags att ta sig upp för första fjälltoppen!

Den första milen kändes som en evighet samtidigt som det gick så himla, himla snabbt.

Allt bara hände. Noll kraft ur mina ben. Jag vet verkligen inte varför, men så är det ofta från start hos mig. Och då menar jag ingen kraft, jag menar stumma ben. Jag hade ingen känsla alls. Jag snubblade framåt i skogen. Det var 900 höjdmeter att plocka första 8km, och jag försökte förtvivlat få benen att vilja löpa på normalt.

Varje passage som gick från gå till löpning var en kraftansträngning. Jag vet verkligen inte varför. Länge trodde jag väl att det skulle lösa sig, jag skulle snart ”komma igång”. Snart så. Och under tiden snubblade jag vidare. Började bli passerad av löpare. Satans pärkele, vad var felet?

Trodde kanske att min stödtejpning av båda fötterna var för hårt åtdragen? Så efter 8km-s kamp för att komma upp på första fjället så bestämde jag mig för att ödsla tid på att sätta mig ner, dra av skor och strumpor och tejp, och på med skor och strumpor igen. Då är man desperat kan jag meddela, sådant ödslar jag aldrig tid på i vanliga fall! Känslan infann sig dock icke. Stressad Miranda.

Istället för att få feeling sker då det ännu värre som kunde ske. Ja. Jag knäcker till vänsterfoten. Precis precis precis det jag inte behöver.

Och ja. Hade det varit högerfoten hade det nog inte varit något problem, men jag stukade ju min vänsterfot alldeles brutalt för 6veckor sedan, och därmed är den ju känslig fortfarande. Utan stödtejp och allt.

Det antal svordomar som jag drar inombords skall ej återges här. Men de är många, och de är ruskigt fula. För att jag inser att denna fjällmara-satsning är på väg åt helvete. Inte bara stumma ben, nu även en misshandlad fot.

Om det är löpbart?

Jodå. Men det gör ont. Det gör ont varje gång jag sätter ner vänsterfoten och det inte är plant underlag, och det är det ingenstans. Det är världens i särklass häftigaste gyttjeparadis. Och trots att jag panikartat ber till gud för att det inte är småsten i gyttjesjöarna vi springer igenom – eftersom det smärtar min fot ohyggligt när jag springer på dem – så kan jag inte låta bli att älska banan! Crazy men sant!!

10km in i loppet och 1,5h har passerat pga krämpor och stumma ben. Jag inser att en riktigt grym tid är att lägga på hyllan.

Jag är stukad kroppsligt OCH mentalt. JÄ***LA SK***T.

Benen vill fortfarande inte springa, och jag kan ärligt berätta att jag tänkte på den där DNF-bilen jag såg på vägen upp. Känner mig nästan frestad. Jag tappar motivationen. Utan en bra tid får det vara?? Utan en god känsla kan jag skita i det här??

Jag är nere på en mörk plats faktiskt. Så sällan det sker. Det gör ont och det är jobbigt. Svär lite ytterligare.

Vänder mig dock om och ser folk kämpa. Tänker på alla som drömmer om att springa 43km… Och jag funderar på varför jag springer, för tider (och gissa-tiden-tävlingar?) eller för min egen skull?? Såklart jag springer för min egen skull! För att jag älskar att springa!

Så därefter bestämmer jag mig för att skita i allt vad tider heter och bara rulla framåt. Jag är i ett behagligt tempo nu och försöker parera gott jag kan med min stackars fot. Det fortsätter göra ont men fram kommer jag. Distansen skrämmer mig inte det minsta även om jag blir skrämd av detta ruskigt dåliga formkvitto. Jag vet att jag inte bör analysera uppladdningen (som inte varit optimal), men jag kan inte låta bli. Okej, som sagt, inte perfekt, men förtjänar jag verkligen en sådan här dålig känsla? Nej! Så jag börjar redan efter 15km fundera på hur jag ska göra saker och ting annorlunda nästa gång.

Sedan kan man verkligen fråga sig varför man fortsätter springa fjällmaran med en stukad fot? Jo. Jag har faktiskt inget bra svar på det. Jag vet vad som är rätt, och skulle aldrig rekommendera mina adepter som jag coachar, att fortsätta framåt med en stukad fot. Men hur kommer det sig att jag gör det? Jo jag bara gör. Det finns inget bra svar, eller ens ursäkt, eller undantag, utan jag bara gör det. Jag erkänner att det är dumt. Men jag gör det. På Sthlm Trail tar jag mitt förnuft till fånga, men inte på det här loppet. Det är ett lopp jag har laddat för länge ett tag, en upplevelse som jag inte vill att en stukning ”ska ta ifrån mig”. Så jag kör. Men visst, hade det inte varit löpbart hade jag inte fortsatt, men det är löpbart. De är inte en stukning på samma nivå som för 6 veckor sedan, och ja, jag är dum men jag fortsätter med stukad fot. Thats the answer.

Stundtals driver jag lite med mig själva också. Vid 18km tänker jag att ”Gud vad bra Miranda, så stark efter 118km” höhö. Men jag kan nog erkänna att jag var STARKARE efter (på riktigt) 118km i Bislett i höstan. Konstigt men sant, och jag vet inte felet.

Jag passerar halva loppet och jag börjar få med mig benen. Nu är det äntligen inte helt orkeslösa. Lite sådär några timmar för sent. Nää… dags för 7milsultror snart, så man kan unna sig en 2-3h uppvärmning liksom.. Mjao.

I alla fall. Det börjar rulla på. Jag pressar mig inte, och jag vågar inte mata okontrollerat nerför, men jag plockar i alla fall en del kilometer. Njuter av utsikten. Unnar mig att ta massa foton nu när tiden ändå inte spelar roll. Passerar en hel del löpare trots allt, och ja, jag inser att jag är starkare efter några timmar. Foten fortfarande löpbar, men jag drar till den då och då och får bita mig i tungan för att inte svära högt.

Klättringen upp på Ottfjället börjar vid  27km och jag kommer äntligen igång lite mer. Jag gillar ju att klättra. Här är det dessutom safe för foten. Så jag rullar fram och njuter av utsikten som Ottfjället bjuder på. Inser att det nog sannolikt inte är en katastrof-tid det kommer bli trots allt, men ändå inte vad jag hoppats på. Tänker att det där kan jag ju lika gärna sluta tänka på, och tänka på vad jag sätter fötterna istället ;)

Javisst blir man lite stum av vacker omgivning. Njuter hejdlöst och glömmer bort sorger och besvär, Baloo-style :-) Synd att man har en nummerlapp på bröstet ändå, annars hade man satt sig här och tagit sig en fika. Kan ju knappast finnas en bättre fika-plats.

Fram tills nu har för övrigt banan bjudit på gyttja utan dess lika, precis som jag nämnde tidigare i inlägget. Jag tror ärligt inte att det går att förklara för alla som inte sprang, det var verkligen blött och lerigt ÖVER-ALLT. Otroligt roligt ändå. Längtar redan tills nästa gång!

Ottfjället-klättringen passade mig alldeles utmärkt. Den tog aldrig slut haha.. Men det var så bra så, för att därefter vid 36km så började det gå nerför, och det var långt mycket värre. Trots att jag verkligen var noggrann med löpningen så höll jag på och snubblade på några blöta spångar och parerade med vänsterfoten – attans, jag slog i och kände sådan smärta att jag inte visste var jag skulle ta vägen!!! – och de som var i närheten trodde väl att de hörde en varg vråla…

Haha. Kan bara skratta åt det tragiska..

Men vackert var det hursom. Även om jag tyvärr fick fega ur sista biten nerför. Egentligen något jag är ganska bra på (nerförslöpning alltså, inte fegande hoppas jag), men jag vågade helt enkelt inte. Sista 3lm var dock på relativt plan grusväg och då kunde jag trycka på 4.30tempo och plockade lite placeringar. Benen hade vaknat till slut som sagt, och från första stämplingen vid 8km hade jag uppenbarligen plockat 20 placeringar, även om man kan undra hur det gick till.

Närmade mig målet och hade väl ganska långt tidigare i loppet accepterat faktum liksom. 6.03.44 (placering 28) var inte den tiden jag hoppats på, och framförallt inte den tiden jag faktiskt är kapabel att göra. Jag ska inte skriva ”men jag är nöjd med min prestation” osv. när jag verkligen inte är det. Jag vet att jag har långt mycket mer att hämta. MEN. Inte denna dag. Denna dag var inte min dag. Varken benen, än heller flytet, och därmed heller inte skallen.

Men visst. Jag är ändå ute i 6h. Mitt knä känns inte av alls. Jag klarar ett relativt tufft lopp på halvfart med stukad fot, och jag är heller inte förstörd i mål. Jag får försöka vara glad för det. Jag har också fått springa i en helt makalös miljö igen, och med löparvänner som gör mig glad och lycklig. Det finns trots allt MYCKET som ändå gör denna helg. En upplevelse och en erfarenhet rikare. Jag tar med mig massor till nästa gång (och inte bara att aldrig mer röra stödtejpningen)…

Väl i mål bjöds man i alla fall på ett storartat after-run-mål. Ett av de bättre man erbjudits faktiskt. Nygräddad våfffla, bullar, smörgåsar, korv och godis. Smakens faktiskt. Och löparvännerna hopade sig. Leriga?? Jorå. Vi var alla ruskigt leriga. Lerinpackning deluxe kan jag meddela..

Per glad i mål!

Jocke liksaå!

…och så lite actionbilder från Fjallmaraton.se

På Sara och Caroline!

Eric, snabb som vanligt!

Glada Mikael och Camilla

..och så Vilma och Simon

Och så jag då. Jorå, man kan nog se besvikelsen lite grann hos mig. Tusan. Men jag kommer igen. Jag har både lyckats och misslyckats förr på lopp som ni vet, man överlever. Frågan är dock om man kanske ska börja köra mer på känsla än att säga ”DÅ ska jag satsa”. Kanske skulle jag ha pressat förra helgen när känslan infann sig ändå. Istället för att ha två ”halvsatsande” historier…? Hmm.. Tåls att tänka på helt klart.

Helgen avrundades hursomhelst i toppensällskap och bra stämning på Edsåsdalen. Vad kan inte bra sällskap och god mat åstadkomma ändå??!

Summa kardemumma.

43km. Fjäll. 

Lugnt. Jag kommer igen. Det finns tid.

En besvikelse men ändå en upplevelse rikare :-) Hey ho, lets go! Man måste våga misslyckas för att lyckas.

Tack för pepp kära vänner!