Nääää… men jag tror jag skiter i Berlin.
Jag tror det. I alla fall. Det verkar vara ett ruskigt svårt beslut att fatta för mig. Jag vänder det ut och in. Tar inte bara hänsyn till mig själv utan mina reskompisar förstås. Åka ner för att inte springa? För- och nackdelar. Springa på halvfart? För- och nackdelar. Osv osv. Jag hänvisar till detta inlägg för den som vill förstå min ambivalens.
Inte för att jag fullt ut vet vad jag vill. Jag erkänner att jag inte ens känner igen mig själv. Jag som brukar kunna fatta beslut och gå på magkänslan.
Haha. Stackars er som hänger med i mitt jidder dagligen. Men tur jag har min blogg som stöd ibland. Där jag kan nörda ner mig extremt. ”Ska jag?” ”Ska jag inte?” ;)
Nej jag ska inte ordna en omröstning… jag ska fundera.
Vi är nog ett antal löpare som känner igen oss i dig just nu, och som därför lider lite med dig just nu också. Jag säger ”lite” eftersom din magkänsla troligen kommer att leda dig rätt till slut. Det är den stora fördelen med erfarenhet…… :-) Vi vet hur det känns, om det nu kan vara till nå’n tröst?!
Tack Mari för din kommentar. Det är absolut tröst!! Herregud så skönt att läsa. Ibland så vill jag finnas för ALLT. Gör ALLT. Glömmer bort att man faktiskt kanske inte alltid kan göra allt helt enkelt..
Jag röstar för att du ska springa Berlin! Jag är helt säker på att du kommer sätta nytt PB (def. sub. 3.20), även om du inte känner dig 100% laddad. Jag vill se ett nytt PB. Om du springer NY så räcker det iofs. Men vill verkligen se dig springa ett maraton nu i höst. Tror du kan så mycket mer/snabbare än du själv tror.
Lycka till med träningen i veckan :)
Hehe Erik J (eller vad du nu heter).. det är spännande, tänk vad många människor som kommenterat ”han Erik J på din blogg Mirre”. Tack för din återkoppling innan, det var stort.
Angående din kommentar.
Alltså jag vet inte. Jag vet verkligen inte. Jag vet inte varför tävlingsskallen är begravd. Jag är inte direkt rädd för att misslyckas, jag ser alltid stort på alla som kommer till start och åtminstone FÖRSÖKER. Men hur jag än gör. Jag hittar det inte. Den där motivationen. Det där trycket i steget. Den där mentala boosten inför tävling. Det känns tungt. Bara tanken.
Sjukt. För som du säger, jag borde egentligen vara god för minst lika bra resultat som förra året. Vad är det för fel på mig just nu.. det är frågan
NY blir ingen satsning, det är ju ett jippolopp.. har 55000 framför mig i ledet.. haha.
Oj, vad en kommentar kan innebära. Bäst att ligga lågt :)
Kan det inte bara vara så att du är rädd för att satsa allt och misslyckas? Vilket resulterar i rädlsa och avsaknad av mental boost?
Om inte, skippa loppet :) Njut av höstens utmaningar!!!
Haha.. jo lite kommentarer om Erik J har det blivit, bara roligt.
Jag vet inte, jag står inte och faller med ett nytt PB på marathon eller ej. En dag kör jag 3.15 tror jag, men jag har huvudet på helt andra håll just nu. Inget driv för sub3.20. Misslyckas med tidsmål gör man om man håller på och tävlar jämt.. men det skrämmer mig inte. Det ger och tar det där med löpningen, men visst skulle inte va superkul förstås. Men som sagt, det handlar nog mer om att jag helt enkelt inte kan förmå mig att ens försöka just nu.. haha
Jag försöker att hitta bra ord för det jag vill säga, men jag vet inte om jag lyckas. I varje fall så tror jag att ”den-stora-lopp-känslan” kan vara svår att hitta när man har många viktiga saker omkring. Sinnet blir liksom splittrat och det finns heller inte tid att gå mentalt hundra procent in för ett lopp månader, eller ens veckor, i förtid. Jag tror att det är (åtminstone en del av) förklaringen till att känslan inte finns där. En annan del kan vara att du känner dig osäker på hur det ska gå att prestera när du inte känner dig riktigt taggad?
Jag tror att känslan av att bli supertaggad långt innan man står på startlinjen försvinner för de flesta som tävlar mycket. I början kan det säkert kännas läskigt att sakna känslan eftersom det är lätt att tro att ett bra resultat och en god form hänger på den. Men så är det ju faktiskt inte! Den hänger på hur pass väl man är tränad, i kombination med dagsformen förstås. Det är vetskapen om ens kapacitet ihop med en realistisk plan som gör att man kan tagga till på startlinjen. Och ärligt talat är det tillräckligt att tagga till när man väl står där.
Du är anmäld, du har flygbiljetten, du är vältränad. Är dagsformen på topp kan det gå hur bra som helst! Är dagsformen inte på topp så är det ju som sagt helt okej det med.
Lycka till vad ditt beslut än blir! :-)
Hejsan Johanna. Ja du satte i stort sett ord på sådant jag känner. Jag tror nog ibland att jag måste vara DÄR mentalt för att det verkligen ska gå vägen. Kanske är det inte så. Du fick mig verkligen att börja reflektera. Tack för det!
När jag känner att jag inte riktigt vet vad jag vill brukar jag låta slumpen bestämma. Jag drar lott helt enkelt. Drar jag då alternativ B och magen säger ”men, nej..” då väljer jag alternativ A. Inte så klockrent alltid men oftast så fungerar det. Känns det inte bra efter en stund så vet man ju vad man vill. Jag har helt enkelt fått smaka på att ta beslutet. Det här låter jätterörigt men det brukar fungera för någon som har väldig beslutsångest (det vill säga jag).
Bra tips Cathrin!!
Det är väl som när man undrar om man är sjuk… undrar man det så är man troligen det. Om du funderar på om du ska hoppa av så ska du troligen det.
Smart Anna. Brukar ju tänka sådär med sjukdom. Du har ju rätt
Om allt är bokat så åk…håller med ovan skribent känslan infinner sig när man är på plats….dessutom du är ju i form. Men visst finns inte glädjen så hoppa över.
Miranda, det är modigt av dig att öppet visa upp din beslutsvånda inför bokstavligt hela världen. Själv berättar jag sällan i förväg för någon. Vi är olika men möts ändå i löpningen.
Beslutet är ditt för det är du som själv får medaljen runt halsen. Eller ett par års utbrändhet. Det är bara du som kan känna vad det blir.
Som löpare är det ett lätt beslut att springa, för det är det vi älskar, det är det som definierar oss. Det svåraste beslutet som du kan ta är att inte springa.
Lita på din känsla. Det är den som leder dig genom livet.
Tack Ed för din kommentar. Det är många som aldrig berättar och jag, min idiot, kan aldrig låta bli. Men ibland är det jobbigt att vara officiell med beslut ändå om jag ska vara ärlig. Inte för att det ska påverka mig heller.. men lite gör det väl det ändå antar jag. Utbrändhet är inget jag eftersträvar förstås. Och just nu är benen tunga. Du har rätt.
Om man läser mellan raderna så vill du egentligen bara skita i det men du verkar lite ”rädd” för att bli en ”bangare”
Det jag tycker du ska ta hänsyn till är hur loppet kan påverka din hälsa och om det påverkar ditt bergslopp i Italien.
Fördelarna med att springa är att man får rutin och erfarenheter (framför allt får man reda på att allt inte fungerar som i Sverige) som man kan ha med sig i senare tävlingar. Väldigt många verkar uppskatta Berlin eftersom det är ett väldigt enkelt och snällt maratonlopp.
Men om du anser att det kan påverkar din fysiska status och lusten inte finns, hoppa loppet men du kan ju åka ner ändå eftersom Berlin är en av Europas bästa städer.
Lycka till i ditt beslut och kom ihåg att beslut är enbart för dig och ingen annan.
Tack Daniel för din kommentar. Verkligen. Berlin marathon gjordes ju redan förra året, och staden i sig lockar mig inte just nu. Kanske är jag inte speciellt sugen på att resa alls. Jag tackar för input. Och ja, beslut är endast för mig och ingen annan.