Jag unnar ALLA människor ett fantastiskt NY marathon på söndag. Jag har då aldrig sagt annat.
Men ååh. Nu när mitt beslut att stanna hemma är taget så tar jag åt mig av alla kommentarer från folk som säger ”jag hade åkt”. Jag fattar att folk vill mig väl, men det hjälper inte. De värsta är kommentarer om att man ska åka dit ”och stå upp för NY i misären” osv.
Det hjälper verkligen inte.
Jag tar åt mig. Jag blir irriterad. Jag är frustrerad. Jag är förstås superbesviken.
Nästan så jag känner ”låt mig vara”.
Det var bara jag av alla jag känner som fick planet inställt. Alla andra resor har ju gått av stapeln. Skulle planet gått idag hade nog syrran och jag med största sannolikhet satt oss på planet. Det hade blivit bra det med, tror jag. Åka eller kasta pengarna i sjön = åka.
Nu fick vi en helt annan valmöjlighet, och valde att stanna hemma.
Jag vet att folk vill mig väl. Men jag mår inte bra av kommentarer om hur bra det är därborta. Hur folk ”hade sett fram emot bilder från NY på min facebook” eller på bloggen.
Ärligt. Det hjälper inte mig. Jag sätter ner foten.
Jag brukar ta det mesta. Men jag blir ledsen. Jag är ledsen och besviken över maran.
Låt mig vara liksom. Så oskyldiga kommentarer, men de sätter spår. Ställ er först inför mitt val med alla omständigheter (att du inte reser med marathonlöpare för det första), har aldrig varit i New York, var tvungen att ta beslutet när Sandy härjade som mest och nyheterna såg LÄSKIGA UT. Dessutom åka till en mycket högre kostnad än du hade förväntat dig, utan att veta vilket NY du skulle möte.
Sluta säga att ”jag hade åkt”.
Jag kanske överdriver, vad vet jag. Men det känns i magen. OK?
Förstå mig. Låt mig slippa sådana kommentarer.
Jag önskar er en FANTASTISK MARA på söndag.
JAG kommer inte ha en enkel söndag.
JAG kommer inte vara gladast i världen.
JAG kommer vara riktigt besviken.
Låt mig vara det.
Man försöker vara stark och glad. Men faktum är att jag är i Sverige och borde ha varit i Staterna.
Visserligen mitt beslut.
Men det betyder inte att det är enkelt.
Kram
Tack vännen !
Åhhh, jag blir arg, antar att detta är baksidan med att ha en blogg och dela sig själv med andra men oavsett.
Ni som tycker och tänker, respektera ett beslut och sluta upp och vara viktiga och kritisera i efterhand!
Miranda – du är stark som tar beslut och delar dem med världen. Ditt beslut är ditt, jag förstår din oerhörda besvikelse över att inte kunna delta.
Ni som liksom jag är läsare, Miranda har väl ALDRIG i sin blogg kritiserat andra, så vad ger oss som läsare rätten att göra det åt hennes beslut i den här frågan. Peppa och stötta el håll tyst. Beslutet är taget, vad hjälper det att påpeka att hon gjort fel (om man nu tycker det). Tyck och tänk för er själva men det behövs faktiskt inte kritik och elakheteri denna omfattning, det finns det tillräckligt av i denna värld.
Vi läser denna blogg frivilligt, de flesta av oss gör det för den inspiration och glädje som sprids. Om jag anser annat, då kan jag ta en konstruktiv diskussion med Miranda el inte läsa alls, men de där små onödiga besserwisserkommentarerna, de hjälper liksom inget och är bara tråkiga.
En stor KRAM till fina du Miranda!
Bra!! Precis så:)
Tack Helena!
Åh Louise, BÄSTA LOUISE!! Om det är någon som fått mig att LE idag, så är det du!
Vilken fantastisk kommentar, och vilket fantastiskt stöd. Tänk så otroligt glad man kan göra någon med några ord. Tack för dem, de är guld värda :-) Älskar lite kraft bakom orden också, det betyder att de verligen betyde. Kram från mig!
Stå på dig Miranda, we have your back! :))
Hehe tack Andrea!
En stor kram till en alltid så fantastisk förebild<3
Du tok en helt riktig beslutning! Da du måtte bestemme deg var det umulig å vite om det kom til å bli noe maraton, og hvordan New York kom til å være. Skikkelig uflaks har du hatt! Men bry deg ikke om hva andre tenker, og kos deg heller ordentlig med pengene du fikk tilbake. Kanskje en liten sydentur, så du kan løpe i t-skorte? :) NYC Marathon går år etter år etter år, dit drar du en annen gang!
Stå på Miranda! :)
Tack Astrid!!!
Säkerligen ett bra beslut för du har ju vridit och vänt ut och in på frågan flera gånger. Och det som är bäst för nån annan kanske inte är bäst för dig. Heja Miranda.
Vad jobbigt du har det. Jag hade nog våndats precis som du, men jag hade faktiskt fattat samma beslut också. Särskilt när det inte bara var att boka om flyget ett par dagar senare. Pengar är trots allt pengar. Transporterna verkar inte fungera överdrivet bra än. Nedre Manhattan har fortfarande inte fått tillbaka strömmen. Många anser dessutom att maran skulle ha ställts in, det har varit väldigt omdebatterat. Kanske sitter det just nu en NY-familj på ditt hotellrum, tacksam över att det fanns ett ledigt hotellrum efter att Sandy hade förstört deras hem?
Jag brukar inte dela ut cyberkramar, men du får en ändå eftersom du verkar behöva det. Kram!
Tack för kramen Johanna, den uppskattas!!
Du gjorde rätt. Ingenting är normalt här och anordnarna för maran är oroliga själva. Du hade inte ”ställt upp för NY” genom att komma hit, snarare är det bättre om vi lämnar hotellrum och mat till dom som inte kan flytta tillbaka till sina hem på ännu en vecka. Kom nästa år och uppfyll drömmen så att den blir precis så bra som du tänkt dig! Kram
Tack kompisen!! Fasiken, då blir det att vänta ännu ett år, men din kommentar hjälper! :-) Hoppas allt blir till rätta snart igen !! :-)
Bamsekram till dig Mirre!