Ärligt.

Ibland tänker jag att det är ett under att jag ens kan prata om något annat än löpning (i och för sig, det kanske jag inte ens kan??.. shit måste gå och se bio igen så även jag kan säga att Skyfall var grym? Eller vad mer, kanske måste spana lite NK julskyltning eller något).

Ni hör ju. Jag har seriösa bekymmer ;)

I alla fall. Sitter just nu och sätter ihop träningsprogram för de sista adepterna inför december månad. Nördar ner mig fullständigt i back-to-back-pass, skidbackar och trösklar. Får till och med betalt för att nörda ner mig i detta. Livet är bra konstigt ibland.

Kommer ihåg när jag skulle gå på det här med coachingen. ”Vad kan jag?” malde i skallen. Ni vet, det gamla vanliga ifrågasättandet. Tittade på alla andra som kunde-så-mycket-mer. Kände mig prickad i maggropen när folk bloggade om att ”akta er för coacher”, som skrev om att -alla- kan gå en liten coachutbildning idag, men vad KAN dem egentligen?

Nästan så självförtroendet föll så pass att jag inte gick vidare. Men jag är jäkligt glad att jag fortsatte. Att jag trodde på mig själv. Jag kan ju faktiskt en hel del. Been there, done that liksom. Erfarenhet. Konstant planerande. Funderingar. Testande. Utmanande. Att det är hälften mentalt och hälften fysiskt. Balans. Fokus. Hållbar löpning i vardagliga livet. 

Nej, jag ämnar ju inte coacha elitlöpare. Men jag gör ett bra jobb med mina grymma adepter som bara går framåt. Som satsar på Stockholm Marathon och Axa Fjällmarathon. Bland annat.

Det är ruskigt häftigt, och då och då slås jag av att samtliga ”kontaktade lilla mig” om coaching.

Attans. Tänk vad man har att tjäna på att våga saker och ting. Och då menar jag förstås inte pengar. Sätta sig i riskzonen där man utvecklas brutalt. Det gör man inte i den säkra behagliga zonen. Promise. Där kan man sitta hela livet utan att utvecklas. Gäller allt här i livet tror jag.

Ständigt utmanad. Ständigt utvecklad.

Onsdagens predikan?