Jag ska vara helt ärlig mot er. När en sådan här ”känning” dyker upp (och det var ju knappt en känning..) ni vet (då jag tjatat om det som en galning) så intar jag några faser. Först tror jag inte att det är sant. Sedan inser jag faktum. Därefter blir jag livrädd. Och sedan nu, när jag i ärlighetens namn inte känner ett jota sedan igår morse, då är jag FEG.

Som idag. Tänkte köra korta intervaller. Har sett fram emot det hela dagen. Sedan nu när jag tänkte ta mig ut, nej nu bangar jag. ”Tänk om” liksom ekar i mitt huvud. Jag vågar inte nöta en meter. Tänk om jag får känning igen.

Så jag låter bli. Inte för att jag är klok (vilket kanske också kan vara en anledning att skippa löpningen idag) utan för att jag fegar ur.

Men så. Ibland ska man väl påminnas om att man inte är odödlig, då gör man lite klokare val kanske.. Kroppen kan liksom gå sönder. Något som är så oerhört svårt att förstå när man aldrig varit skadad. Rent av omöjligt. ”Jag har aldrig varit skadad” var mitt bästa argument innan när folk frågade om jag någonsin var rädd för att skada mig. För då kan det ju inte ske heller? Haha. Ibland är man blåögd.

Summa kardemumma var i alla fall att det är intressant hur perspektiv skiftas ibland.

Men jag vilar ju med gått samvete såhär 10 dagar innan löparresan, även om jag är en sucker för rörelse :) och jag inte riktigt får utlopp av min energi. Ser löjligt fram emot morgonträning imorn bitti!