Hejsan hörrni. Just nu är klockan alldeles för sen och jag ska upp alldeles för tidigt, och det är inte alls helt optimalt såhär efter en helt tokig helg. Men det är upp tidigt imorn och rodda STT Falkenberg också, men jag bara måste få ur mig massor av ord om Kungen idag, dvs Kullamannen Ultran!!
Ja, jag var sjukt osäker inför starten, men det har vi ju hunnit avhandla innan dess. Fokuserade på att tänka positivt, och inte vara för nervös inför loppet (ja, jag blir nervös).
Starten gick i Ängelholm, så vi rullade bilarna dit i morse. Efter lite om och men kom vi dit och på plats hade vi ALLA typ, ingen nämnd ingen glömd? Och jag började få den där supergoa känslan i kroppen som gör att jag bara vill DANSA vid start. Jag fick riktiga utomlandsvibbar av alla kittade ultralöpare med både stavar och exo-ställ från Salomon. Hehe.. nu var det ju dags för bergsultramarathon i Sverige liksom, bara det?!
Vi var laddade och startskottet gick 09 för oss Ultrisar. Jag försökte hänka på bästa Per och Mattias en stund men de gled rätt snabbt ifrån mig. Framför oss hade vi relativt platta 30km att avhandla längst med havet. Mycket vackert och jag mötte både obekanta och bekanta att språka med. Fick en och annan komplimang såsom ”Åh har vi celebert besök i spåret” osv hahaha.. svarade att ”Javisst, Rune Larsson” är på plats :)
Kroppen svarade väl okej, men vid skylten för 5km var ansträngningen ändå densamma som efter 50km?! Jag låg säkert 10 slag över normal puls och känslan var ohyggligt seg i kroppen. Jag fick inte riktigt luft som vanligt och var sådär förvånande sliten vid 10-15km. Men jag rullade på och började sikta in mig på Björkeröd som var tävlingscentrum vid ca 36km. Fick väl nöja mig där, och det bestämde jag mig nästan till hundra procent.
Sen så. Började äntligen avhandla transportsträckan (som visserligen var oerhört vacker, men man blev lite otålig efter att få se de där vackra vyerna i Kullaberg). Snart kom lite sten och stränder ett par 2 mil in i loppet och här någonstans började känslan infinna sig en aning. Vid 25km hade jag trots allt avhandlat halva loppet (även om vi hittils knappast avhandlat en enda höjdmeter…)
Men ändå, jag började få mitt leende på plats. Okej, var inte starkast idag, men jag började komma igång och det var viktigast. Sippade en gel i timmen + vatten + salttablett. Funkade finfint och snart passerade jag 30km-skylten. Härifrån visste jag att det skulle börja gå uppför.
Hittils hade jag hållet ganska schysst kontroll på pulsen men var orolig över att den skulle kicka iväg så snart det blev höjd. Är man sliten så är man, men jag blev lite förvånad när jag ÄNTLIGEN började hitta mig själv när de riktiga klättringarna började komma. Äntligen kände jag igen lite av mina starka ben. Äntligen, det var fan länge sen!
Först ut på Nimis innan första klättringen. Denna vackra vy, man blir inte mätt på den! En lycklig Mirre skuttade gladeligen mellan klippor och välkomnade de riktiga äventyrsmomenten i tävlingen. Visserligen snällt att få komma 3 mil gratis in i tävlingen, men ojj så roligt att få möta utmaningen äntligen :)
Och så UPPÅT kära vänner. Först en klättring direkt efter Nimis. Roliga supporters längst med banan både hejade och undrade vad det var för ståhej. Upp, upp, upp. Tog aldrig slut. Jag gick och gick. Klättrade med hjälp av händerna. Ibland så brant att man fick krypa lite. THE WAY I LIKE IT.
Ganska snart blev det ner och ner, och ner och ner igen. Några Tarzan-moves då jag kastade mig mellan träd för att undvika att åka rutschkana i geggan och så var vi nere på havsnivå igen. Dödens zon BRING IT ON.
Ja sen gick det uppför. Uppför, uppför och uppför. Och det var så brant att man hade händerna i backen. Och om man stod raktlång riskerade man att falla bak. Och om någon skrek ”Sten” så hoppades man att det inte var ovanför skallen. Och om någon skrek ”Klippblock” så bad man till gud. Typ. Haha. Eftersom vårt klättrande såg till att kicka ner både sten och grenar osv.
Men ärligt, dagens absolut coolaste manöver var att ta sig uppför Dödens zon. Jag vet inte om det tog mig typ 20 min att klättra/gå/hasa/dra/löpa/krypa uppför det där. Helt tokigt och magiskt på samma gång på något vis. Det här är VARFÖR man inte gör stadsmaror längre, detta är grejen!!!
Svårt att försöka förmedla denna avhandling av höjdmeterssymfoni, så bäst ni kommer och testar själva nästa år på Kullamannen… ;) Det enda jag jämför med är väl de bergslopp jag kört, då är det också uppför i en halv evighet ibland!
Vidare framåt och Björkeröd och TävlingsCentrum. Såklart in genom målfållan och ut igen. Här hade jag sedan länge bestämt mig för att fortsätta, nu var det ju förbannat skoj alltså, STORÄLSKA detta. Jag var fortfarande inte mitt starkaste jag, men det rullade framåt och 36km var avklarade. Nu skulle vi ut på den 12,8km långa banan som många andra valt att springa utöver ultran, Vi hade dock uppvärmningen klar, om man säger så.
Denna 12,8a bjöd på magnifik miljö… och följande bilder ska få tala för sig själva. Jag tror att jag hamnade ensam i stort sett sista milen, och som jag njöt. Jag var visserligen inte superstark men jag var så oerhört tacksam och glad över att vara stark nog att genomföra Kullamannen på hyfsad nivå. Och att kroppen kom med på noterna.
Och som vanligt så blir jag alltid lite filosofisk sådär i slutet av loppen när man börjar bli trött och endorfindrogad. Jag tänkte på hur löpningen tar mig till den ena magiska platsen efter den andra, och de otroligt mysiga och härliga människor jag får äran att uppleva och lära känna. Och bara helt ärligt hur löpningen förgyller livet… och vissa tankar började rulla bortåt ännu fler djupgående analyser av hur man skall leva i nuet och pussla ihop det liv man vill ha osv. Löpning är ju förbannat bra ändå.. om ni inte visste det.. ;)
Titta bara på dessa bilder, även om min mobilkamera inte riktigt gör dem rättvisa.
Det här är vad jag fick uppleva mina sista kilometer i loppet. Jag ensam i skogen med mina tankar och lite fågelkvitter. Njutbart även om kroppen var trött.. helt klart njutbart. Jag ska inte skriva magiskt igen.. men det var magiskt ;) Låter löjligt, men visst fan borde paradiset vara en grön bokskog??
Innan man som löpare äntligen fick korsa mållinjen (efter 49,99km enligt min klocka) så fick man plocka supermegahöjdmetersklättringen halvvägs återigen. Jag hade då ingen aning om det, och tur var väl det. Så det var bara att plocka höjd. Upp, upp och upp. Återigen kvitto på att jag är hyfsad på höjd ändå, för att jag rullade in mot mål på en bra mycket bättre tid än förväntat.. men tanke på att jag tänkt bryta och banga ett par gånger redan ;) men verkligen inte för naturen förstås, utan det var ju den som höll mig kvar. MIN NYA PÄRLA KULLABERG!!
Äntligen in på tävlingsscentrum där Salomon-familia väntade. På bild har vi snyggt matchade Per, Mikael och Andreas. Jag var minst lika bra matchad som dessa goingar.
Härligt glad över dagen som varit.. man bara blir så när man får springa i 6h16min. Råkade ta en 8eplats idag. Främst lycklig över en kropp som samarbetade och trots att jag tog det så lugnt som jag kunde så blev den en okej tid, och känslan var avsevärt mycket bättre i slutet än i början av loppet. Nu ska jag ge det lite extra tid så jag får komma ifrån överträningsskänslan. Bara lycka är mottot!! Men OJJ så nöjd jag ändå är med att få UPPLEVA detta lopp. Inget annat lopp i Sverige hade fått mig att ställa mig på startlinjen idag, jag lovar. Kullamannen är KUNG, det bara är så!!! Jag vill hit igen.. typ imorn, och bara springa, springa, springa!
Efter sedvanligt afterrun-häng så blev det att ta sig tillbaka till stugan. Jag måste säga att sedan den stunden så har jag bara skrattat och skrattat. Vilken oerhört rolig mix av människor det är här, och jag trivs som fisken i vattnet. Tack alla ni underbara vänner som förgyllde min helg!!
Här utanför Rusthållargården där kvällens middag skulle intagas. Nog var vi ett hungrigt gäng helt klart!
Så summa kardemumma. När jag vaknade var det här ungefär det jag hoppades på, men jag hade svårt att tro på det. Så just nu känner jag mig bara genuint lycklig över allt ungefär. Människor, löpningen, maten, helgen, osv. Vissrligen lite för få timmars sömn, men det får jag ta igen. Jag är bara så hemskt glad över att jag fick ta med denna upplevelse och spara den i upplevelsebanken framåt. Vill även tacka grabbarna bakom loppet Kullamannen, ni har verkligen varit världens goaste, och jag är er mest hängivna stammis framöver. Stackare, nu blir ni inte av med mig ;)
Sådärja. Så fick jag ur mig alla dessa ord, och en timma färre att sova. Helt klart värt. Vissa saker är bara värda här i livet, och det är dem man ska vårda. Den här helgen blir att vårda. Kullamannen är Kung, tack och godnatt mina vänner!!
Grym läsning! Och grymt jobbat! Och grymma bilder av ett grymt stället!!! Låter HELT fantastiskt. En gång ska jag också våga :)
Såklart du ska!! =)
Instämmer med Anna, härlig läsning! Känner igen från bilderna, var mycket där i Kullen/Mölle naturen när jag var liten. Otroligt fint!
Verkligen!!
Bra jobbat Miranda! Jag var nästan 1 timme efter dig men oj vad jag njöt av varje centimeter. Men herregud vad jag är usel på att springa i terräng. Pesionärer med rullatorer gled i god fart förbi mig i nerförsbackarna och på platten med stenar och grenar trippar jag fram i knapp styrfart. Däremot hade jag en snygg och snabb spurt in i mål. Tyvärr såg ingen det för då hade alla åkt hem. :-)
Verkligen bra kämpat Åsa!!! Hahaha… jag tror inte på dig ang pensionärerna :D
Härligt inlägg Miranda! Om man inte älskar löpning innan man läser det här så gör man det definitivt efteråt! :-)
åh TACK :D
Jag sitter med feber, ömma ben och ännu ömmare överkropp men ändå längtar jag tillbaka till kullen när jag läser din rapport. Min första var det, men definitivt inte sista.
Bra jobbat Miranda!
…första ultra, inget annat:)…
Grymt Davd :D :D :D ch fler ska det bli!!!
Ditt pirrar i benen när jag läser ditt inlägg. Jag nöjde mig med de 12,8 km (andra året i rad) och bangar Göteborgsvarvet nu till helgen, hur ska jag någonsin kunna springa stadslopp igen efter Kullamannen? Mitt sikte är nu inställt på Ultran nästa år. Det blir min första ultra någonsin så jag får nog börja läsa in mig på vad det innebär, men viljan finns där och pannbenet är enormt tjockt.
Tack för fin läsning Miranda och bra jobbat på Kullaberget!
Hejsan Marcus! såklart du kommer klara detta, det är ett äventyr!!! =) =)
Real nice design and style and excellent subject material, absolutely nothing else we require mytechnwp-includesimagessmiliesicon_biggrin” .
Irrrm a sucker for these buy rs gold, i people throughout gold bullion and in addition my mate were these products around silver.We look very good,fixing and repairing stuff donned them even though the actual ground yet somehow strive to keep clear of this task. Each time my hubby and i produce people i recieve supplements.
Properly effectively adequately investigate exactly what we include below. This resembles one more remarkable blogging site that a lot of individuals are commenting on. Thank you so much for the insightful information and also judgment, I subscribed to the opinions in case someone wishes to drop in and also have a debate on this material
[url=http://www.0V7pj8802Y2olteyhqb78j.com/]NiytPPjJ[/url]
NiytPPjJ http://www.0V7pj8802Y2olteyhqb78j.com/
NiytPPjJ
DgsVRLCu
DgsVRLCu http://www.9ZW82V0R8JHXs37xR25XJb.com/
[url=http://www.9ZW82V0R8JHXs37xR25XJb.com/]DgsVRLCu[/url]
Bill J.
Contact AllWriteFamily.com
Samsung UA55C7000 Costume Square
silence
coping with hypersensitivity period ideas to help you deal with watch watch
iplay4you.fr Les Indies Game sur le PSN iplay4you.fr
2013
1XWA8804,,,,,
Brown lo hundi a Sarmiento en el fondo de la tabla. Pasion Deportiva
Menu Tokyo Hibachi Lunch Special
217494636566ISBNEAN8EAN13 of UPC bar code database
Jag bokat inför 2014, denna läsning gjorde mig riktigt taggad :)!
Dock bara 12,5 km.