Hejsan på er, det är söndag kväll och jag smälter fortfarande helgens upplevelse. Det är rätt mycket att sammanfatta i min skalle både som arrangör och som löpare. Imorgon är jag på jobbet, och då tar jag arrangörsbiten, så kör jag sedvanlig racereport nu ;) eller bloggroman som det även kallas på denna blogg. Med inkluderad bildbomd såklart. Kan ni gissa hur många bilder det blev..

Hela gänget vaknade, frullade och klädde på sig igår morse. Den obligatoriska utrustningen var packad och tårna var vaselinerade. Stämningen var laddad och nervös. Jag kände mig själv otroligt förväntansfull samtidigt som jag förstås också kom ihåg från förra året att det är en ganska krävande upplevelse, Kilian Classik, med en hel del ”jobbigheter” längst med banan ;) Ett par backar ni vet..

Supergänget som gör mig glad: Hanna, Eric, Cia, Andreas, Pamela, Åsa, Mattias, Lisa, Elin, Therese, Lisa, Edvin och undertecknad Mirre.

Redan strax innan starten började solen gassa. När vi kom iväg runt halv nio tryckte hettan på. Solen skiner alltid i Font Romeu!

I startfållan stod vi och log lite nervöst hela gänget. Jag kände hur hela kroppen bara ville springa och dansa på samma gång. Genomgående lycka och äventyrskänsla. Släpp iväg oss!!

Strax efter start kom eliten förbi; Kilian; Emelie; Anna Frost m.fl. Hela Salomons internationella team som jag sprang med i just Font Romeu förra året. Vi kan väl låtsas att vi  sprang ifrån dem vid start och att de fick jobba ikapp? Höhö. Knappast. De gav oss andra dödliga ett försprång hela enkelt innan de skuttade förbi. Var en humörhöjare att få ”Looking good” av Anna Frost :)

Åh och sedan kom magin. Jag hade det lite tufft med höjden i första kilometerna (som är ständigt uppför) men ganska snart så försvann tankarna på höjd när vi kom upp på de vackra stigarna. Värmen var påfrestande från start (just värmen och höjden är de två utmaningarna i detta lopp helt klart), men jag tuggade salt och gel enligt plan. Nedan är startfältet för både 25km och 45km-loppen.

Strax skulle vi attackera den första av de rejäla stigningarna. Den berömda första stigbacken som bjöd på ett lämmeltåg av färgglada traillöpare.

Strax därefter delas stigen av vid 12km och 25km-löparna lämnar oss. Jag var med i matchen och benen var pigga som tusan. Lyckan var med andra ord förstås där! Partiet med rötterna och stenarna bredvid sjön var just det parti som jag snubblade över som en riktig trail-rookie förra året, men som jag igår flög över! Ögonen i samspel med tossingarna hittade hela tiden rätt i den tekniska trailen och det var en riktig fröjd att utmana sig själv med fartökning på det svåra underlaget.

Innan vi kom ut på ett litet mellanspel innan det första berget.

Löpare, Mirre och kossor på väg uppför. 

Det enda ”kravet” jag ställde på mig själv under loppet var helt enkelt att jag skulle fixa tidskraven. De är ganska tufft ställda på detta lopp (även om man aldrig blir bortplockad om man missar dem, bara omdirigerad och får göra en aningen kortare bana), men jag behövde inte oroa mig. Jag klarade dem med marginaler och benen tuggade framåt.

Jag kunde springa ganska obehindrat även där en hel del löpare gick, och jag hade nog världens största flin. På 45km-banan mötte jag endast 1tjej som jag passerade vid en uppåt-passage, men blev därefter passerad nerför. I övrigt endast franska män som meddelade ”Souper” som jag hoppas betyder just super ;) Fasiken, dagen var ju SUPER!

Och det var helt underbart hur ett lopp ett år kan vara så olikt ett annat år. Förra året visste jag inte alls vad jag skulle förvänta mig, och i år hade jag ju mycket mer koll och erfarenhet. Men så gjorde snön det hela till en helt ny upplevelse ändå, eftersom det blev snöpassager som inte alls fanns med förra året. Och de hade dragit om banan en aning så vi slapp en lite läskig klipplöpningspassage – bara till det bättre – då den nya sträckningen bjöd på ännu vackrare vyer och löpning. STORGILLA.

Isflak på vägen nedför! Dagar med guldkant mina vänner, GULDKANT!!

Men så, leendet skulle väl suddas ut för en stund ändå. Inte för att det blev mindre vackert… hehe.. men VÄGGEN skulle ju dyka upp även detta år. Det mest branta jag i stort sett har löpt + trötta ben efter ca 4h + småsten som rörde sig och gjorde stegen osäkra + extremt brant lutning + tryckande tuff fransk hetta = jobbigaste passagen på loppet. I ett svep så plockar vi flera hundra höjdmeter på en oerhört tuff uppförklättring. Här kokar vi i hettan och en hel del löpare ser ganska utslagna ut just här. Det är i stort sett den tuffaste sista passagen.. och den känns vill jag lova!

Jag borrade ner huvudet, händerna på låret och bara MATADE. Passerade fransos efter fransos. Här är jag uppenbarligen starkare än vad jag tror. Och ner med händerna i backen när det blir så brant att man behöver halvkrypa. Älska äventyret!

Väl uppe på toppen snurrar det lite i bollen faktiskt och jag mosade i mig lite extra salt. Jag drack som en smärre idiot hela loppet igenom och på samtliga 6 stationer fyllde jag på min camelback. Tyvärr hade jag ett ofrivilligt ”avkylningssystem” så min vätsebehållare läkte ner hela min rygg och rumpa. Haha.. fast det var mest ganska skönt där i hettan.

Jag tuggade gel + salt + marmeladgodisar på stationerna. I kombination med vatten och cola blev det en riktigt bra kombination. Dock åt jag mer salt och drack mer än någonsin tror jag, värmen var som sagt riktigt tryckande. Men det är ju också en utmaning i äventyret !

Två utförskilometer belönas man med efter väggen, och den vyn var oslagbar. Snö, vatten, berg, vildhästar, löpare och en energistation. Nyp mig i armen liksom?! Uppe på 2300 höjdmeter (högsta punkten på 2650 höjdmeter var passerad) och flertalet vandrare som hejade på oss. Jag kommer alltid komma tillbaka hit..

Och livet blev knappast sämre av vetskapen att vi nu vid ca 27-28km hade i stort sett endast utförslöpning kvar förutom en rejäl skidbacke vid 40km. Nu väntade tekniska vandringsleder i värmen den närmaste milen. En kombination av glädje och pannben krävdes för att få styr på den trötta kroppen över de tekniskt svåra stigarna. Skutt och hopp mellan stenarna som en annan bergsget, och känslan av stolthet när man närmar sig målet kilometer för kilometer med en stark och kapabel kropp. Tacksamheten tar väl alltid över mig sådär efter 5h in i loppen eller ? Haha… men ärligt. Hel-lycklig över att ens kunna göra sådant här. ALLA mår nog bra av att befinna sig lite i sådana här miljöer. Bekymmer – vad – är – det ? Man är lite halvt uppslukad redan av att bara insupa skönheten.

Och så snart så. Snart närmade jag mig den sista stigningen. Nu började jag bli riktigt trött, och nedför var också tungt. Benen var trötta och möra. Visste dock med säkerhet att det skulle bli en bättre tid än förra året, men inte hur bra. Hoppas komma in under 7h i alla fall, och det kändes ganska säkert.

De drog om sista stigningen inne i skogen istället för ute på skidbacken. Det blev desto bättre – svårare tekniskt, men skuggan var välkommen. Tuggade mig uppför och passerade löpare frekvent. De sista 4 kilometerna nedför och på platten var lite av ett pannbensprov eftersom nu – var – jag – trött. Nu längtade jag efter mina vänner och Font Romeu, och en kall cola, och kanske en liten paus och en stund i skuggan haha.

Sakta, sakta, sakta men säkert närmare och närmare. Innan jag äntligen fick superboostad lycka av att få rulla ner på asfalten, göra den där 90gradiga svängen precis som förra året och få kubba en spurt inför hela Font Romeu på huvudgatan. Höra en efter en börja skrika och tjoa och heja på mig – mina löparvänner, arrangörsPierre samt övriga härliga medlöpare och rulla in med storflinet över mållinjen.. !! Och så ”Grattis till en 5eplats” hahaha FEMTEPLATS?! Det blir liksom inte bättre ?! :) WOOOOOOHOOOOO!!!!

Som vanligt behöver man varva ner några minuter.. tjattra loss om ditt och datt, kasta i sig vatten, sätta sig en stund, tjattra lite till, krama kompisar, äta en chokladbit.. etc. Innan man kan ta det där första lugna andetaget efter 6,5h ute i spåret. Personbästa med 35min, men en 5eplats dessutom? Hihi. Jag var förvånad på riktigt ju.

Edvin, storlöparn som var strax efter eliten med sina drygt 5h (och 9eplats!!!), var också lite medtagen efter mål. Fast han fick ju återhämta sig 1,5h innan jag kom i mål hehe. Sjukt snabbt. Och där hängde vi gänget i värmen, hejade in våra löpare en efter en. 25orna hade förstås varit inne först av oss (Hanna på en 9eplats på 3.23!), och sakta men säkert blev vi fulltaliga. Vi hejade förstås in alla andra också, och vi höll alla med om att det är en mäktig känsla att få komma på målrakan helt själv och få så mycket pepp som man fick.

Timmarna efter loppet följdes av mat, dusch, häng, stelhet, huvudvärk (av värmen förmodligen), godisätande, skrattande och skrikande (när man fick kramp) och någon form av göramigsnyggomjagmotförmodanfårgåupppåprisutdelningen. Prisutdelningen började 21 enligt fransoserna. Så vi svenskar var förstås på plats klockan 20.55. Sedan tog det säkert en timma innan de väl kom igång, men vad tusan, eftersom vi var först fick vi ju första parkett. För att inte tala om en trevlig timma till ihop. Det glittrade lite extra i ögonen på samtliga, och alla var liiiite mindre smidiga upp och ner i stolarna..

Så började det hända grejer. Pris efter pris delades ut i de olika klasserna, vår Emelie Forsberg tog hem 25an (tjoho!) och Kilian med mera sprang in de andra klasserna. Så kom då 45km-damer strax efter att det blivit mörkt och hela Font Romeu var på plats.

Hehe.. och på 5eplats – Miranda Kvist! Hihi. Huvudet längre än mina medlöpare (och typ med armar lika omfångsrika som deras lår), skuttade jag uppför stentrappan för att ta emot pris. Fanvadcoolt, var ungefär allt jag tänkte. De pratade non-stop på franska under hela ceremonin, så jag log mest och såg glad ut. Fick till min förvåning både en glas-mojäng och dubbla (!) prispåsar med bl.a 2 stycken Salomon-lättryggor, 5 liter samt 12 liter. Sjutton, ingen dålig deal. Jag var lite i chock ändå tror jag, för att allt hade ju bara gått så bra. Arrangemanget – alla var glada i gruppen – alla hade fått bra lopp – mina ben hade sprungit som tusan – jag hade tagit en 5eplats… ja ni fattar. Överväldigad ni vet.

Det var hur som helst sjukt coolt att stå bredvid supertraillöpare och visa upp sina bruna ben (hehe) och drömma sig bort för en stund. Gäller ju att njuta liksom, nästa gång jag får pris kan ju vänta länge liksom. Tyvärr var vi tvungna att gå ner efter en stund..

Fest, värme och berg. Våra löpare hade nog en hel del intryck att smälta när de gick och lade sig. Liksom jag själv. Även om vår lägenhet valde att bearbeta dem med skönt lägenhetshäng och godis till långt in på småtimmarna utan en enda tanke på att bussen mot flygplatsen skulle gå 06. Det var ju en helt annan historia liksom ;)

Såhär ett dygn senare så kan jag i alla fall konstatera att jag verkligen älskar det här loppet. Det är speciellt på så många vis, och min första riktiga trailloppsförälskelse. Backarna och stigarna passar mig, värmen fungerar för mig och jag får verkligen njuta. Kilian Classik är för evigt bokad första helgen i juli nu, tveklöst!! (Följ med du också, TNT kör igen förstås, mer info kommer).

Slutligen. Precis som jag skrev innan avresa. Människor, berg, löpning och Font Romeu = typ allt jag älskar. Så blev det också. Superhelg. Tackar jag för. Racereport avklarad. Älska upplevelse!!! :)

Ps. Svaret är 250 stycken. Bilder alltså. Ds :)