Plötsligt händer det. Jag kände det där löparpirret. Jag ville springa. Tänk vad jag har saknat det där pirret. Jag har förstås haft både motivation och sprungit lite grann sedan Fjällmaran, men jag har inte känt behovet. Jag har främst sprungit när jag coachat. Inget eget seriöst träningspass på 2 veckor.

Idag var det då dags. Lusten infann sig. Äntligen.

Jag är inte stressad egentligen med att komma tillbaka in i matchen. Såhär i efterhand har jag verkligen insett vilken urladdning det blev för mig och min kropp. Jag hade använt mycket av min kraft under en ganska lång tid, och sedan efter Fjällmaran, rasade väl energinivåerna helt enkelt. 2 veckor senare – just nu – är jag fortfarande väldigt tagen av det hela. Men så blir det om man laddar med 10-15 marathonlopp på våren och sedan kör 92% av max i 4h53min…

Hursomhelst. Gläds åt att kroppen hittar tillbaka. Kommer att ta det fortsatt lugnt i många veckor framåt. Nästa egentliga urladdning blir på Ultra Trail Lago d’Orta i oktober. Känns det verkligen bra innan dess så tar jag mig an 80km-aren. Men det är långt kvar tills dess :)