Hejsan gänget. Jag har jobbat med Lisa via onlinecoaching sedan ett år tillbaka. Tjejen har gjort grymma framsteg och är dessutom med och springer med Team Nordic Trail i Stockholm. Är sjukt stolt över henne och här nedan kan ni läsa hennes rapport från Italien-loppet förra veckan.
Utöver Lisas berättelse så kan ni läsa andra resenärers berättelser här; Tommy, Anette, Henrik, Per, och dessutom en film från Henrik och Kalles lopp.
Lopprapport Lisa Sandberg
Gästblogg: Ultra trail del Lago d´Orta 80 km
Jag tänkte försöka sammanfatta denna otroligt häftiga, jobbiga, underbara och hemska upplevelse i en lopproman men först lite bakgrundsfakta. I november 2012 tog jag kontakt med Miranda för att jag ville springa Swiss alpine maraton 78 km och behövde hjälp med träningen. Hon tog sig an mig och vi påbörjade resan tillsammans. Några månader senare stod det dock klart att Swiss inte skulle bli av för min del på grund av lite olika anledningar och jag behövde en ny utmaning. Miranda föreslog därför Ultra trail del Lago d´Orta 80 km i oktober istället och tyckte det var ett bra substitut. Jag var inte sen att tacka nej och bokade genast in mig på resan som TNT skulle anordna ner till Italien och loppet. Träningen och målet ändrades så fokus låg nu på Lago d´Orta istället för Swiss, något som jag inte en enda gång har ångrat.
Då till själva loppet och upplevelsen. Ett gäng på 12 personer landade på onsdagen i Milano och loppet skulle gå på lördagen. Majoriteten kände jag igen sen tidigare från TNT-träningar men några ansikten var för mig helt nya. Några dagar av god mat, en utflykt i löparskorna där vi sprang loppets första 6 kilometrar, en utflykt på Ortasjön och trevligt umgänge flöt förbi innan det var dags att inse allvaret och att det faktiskt var dags att ta sig an årets stora mål.
Kvällen innan packades väskan med den obligatoriska utrustningen, väskan med ombyte stod redo och tävlingskläderna låg framme. Vi åt en ordentlig fyra rätters middag italian style och vi blev ordentligt mätta och fulla med energi och nu var det bara lite sömn som fattades innan det var dags för det stora äventyret. Med mycket tankar och nervositet i kroppen blev det inte allt för många timmars sömn innan klockan ringde 03.30 på lördag morgon och det var äntligen dags. Dags för den stora utmaningen som jag haft sikte på och tränat inför i många månader nu. Distansrekord skulle slåss, trött skulle jag bli och en lång dag hade jag framför mig. Det var ungefär vad jag förväntade mig. Ingen tidspress utan jag skulle ta mig i mål och försöka att njuta lite på vägen.
Jag var inte särskilt hungrig och inte alls sugen på frukost där på morgonen men jag visste att jag skulle behöva energin så några mackor tvingade jag i mig ändå. Gänget som skulle springa 80 km, d.v.s. jag, Anette, Kalle, Henrik, Per och Willman åkte mot starten tillsammans med coach Mirre som agerade chaufför och peppade oss nervösa löpare. Väl på plats vid starten släppte min nervositet och jag kände mig lugn och tyckte att det skulle bli kul och riktigt häftigt.
Efter sista fix med toabesök, fotografering och beslut om vilka kläder som skulle vara på från start var det dags att ställa sig i startfållan. Nu var det inte långt kvar till start. Ljuslyktor skickades upp mot den mörka himlen och stämningen var på topp. Starten gick och alla löpare började springa. Ett hav av pannlampor välde fram längs gatan i Pongo och ut i skogen. Det var en mäktig syn. Anette såg jag i någon minut sen såg jag inte henne mer under loppet, inte heller några andra TNTare stötte jag på under loppet.
Jag hade bestämt mig för att ta det lugnt från början och inte göra mitt klassiska misstag att gå ut för hårt i början när jag är pigg. För engångsskull lyckades jag hålla den planen och jag tog rygg på en dam som såg ut att ha varit med förr och som höll ett lagom tempo, nästan lite för sakta men tror det bra var bra för mig. Stavarna hade jag i händerna från start och där fick de vara under hela loppet och jag är så glad att jag valde att springa med stavar. De hjälpte mig verkligen uppför men även i vissa nerförslöpor och där det var lite trixig terräng.
Det gick uppför redan från början och värre skulle det bli. Första 6 km upp till madonnan tog mig runt 50 min. Efter madonnan fortsatte det uppför och banan gick på fina stigar i mörkret. Det kände som en enda lång och rolig reflexbana. Första matkontrollen kom efter 11 km och jag kunde bocka av en av alla matkontroller jag ritat in med vattenfast penna på armen för att ha kontrollerna som delmål. Jag hade även skrivit in reptiderna, d.v.s. de tider man var tvungen att passera vissa kontroller för att få fortsätta loppet. Jag räknade efter lite snabbt och insåg att första reptiden efter 23 km skulle jag klara med en marginal på en timme. Fram till den kontrollen ljusnade det och natten och morgonen blev till dag. Timmarna tickade på och vid 23 km kontrollen hade jag varit ute i ca 3.30. Inne på kontrollen fick jag en koll av den obligatoriska utrustningen. Jag blev lite chockad men jag hade ju allt med mig så det var inga problem och jag fick springa vidare. Jag hade en plan för energin och den följde jag. Det enda som inte gick enligt plan var att få i sig en salttablett i timmen men mina salttabletter måste ha ramlat ur väskan när jag fick utrustningen kollad och jag blev lite förvånad när jag plötsligt inte hade mitt salt längre. Det kändes inte helt bra med tanke på hur beroende av salt jag är men fokuserade på saltrik mat vid kontrollerna istället vilket funkade bra när det inte var så varmt.
Nu började loppet verkligen på allvar och den tuffaste och längsta stigningen skulle ske. Vi skulle upp på några toppar varav den högsta låg på 1600 möh. Jag trodde gång på gång att jag var på den högsta toppen för att gång på gång upptäcka ett pärlband av löpare på toppen framför och inse att jag skulle upp där också. Tillslut nådde jag högsta punkten som var någonstans straxt innan 40 km. ”Nu är det bara nerför kvar” tänkte jag i mitt lite trötta huvud. Ack så fel jag hade. Backarna skulle fortsätta komma.
Kroppen och benen hade hittills känts jättebra och tröttheten var inte särskilt påtaglig. Det var först kring 50 km som jag började känna mig trött och ha lite ont på lite olika ställen. Efter kontrollen vid 51 km gick banan en bit på asfalt och där började benen ta stryk. Sen styrde vi in i skogen igen för att ta oss an några lövbackar(= backe i skogen där det ligger sjukt mycket löv). Här hade jag min första dipp och jag tyckte det var riktigt jobbigt. Efter ca 55 km kom jag upp ur svackan och tyckte det bara var hur coolt som helst att jag slagit mitt distansrekord som tidigare var på 52 km. Stora delar av den här biten av loppet och fram till 70 km har jag väldigt dåliga minnen av, jag kommer bara ihåg korta sekvenser och jag vet inte riktigt vad som hände när. Det jag minns är att underlaget varierade från stig till lite asfalt, det gick upp och det gick ner. Jag minns också delningen av 55 km och 80 km vid 64-65 km och att jag sprang och väntade på matkontrollen som skulle vara efter 65 km men som aldrig kom. Här fick jag min andra riktiga svacka eftersom jag planerat energiintaget efter matkontrollen och när den aldrig kom fick jag nästan slut på energi i kroppen. När jag väl insåg att kontrollen aldrig skulle komma tryckte jag i mig min medhavda energi och jag började känna mig piggare.
Vid 70 km kom en matkontroll och där fick jag massor av energi av att det stod folk där och att det nu bara var en mil kvar(!), trodde jag… Jag kollade på klockan och såg att jag hade chans på 15 timmar och jag var pigg så tänkte att jag springer på så gott jag kan där det är nerför och platt och matar på gången uppför. Det blev mörkt och jag var tvungen att slå på pannlampan. Efter kanske 74-76 km började jag inse att det nog skulle bli längre än 80 km då jag kände till delar av slutet av banan som bl.a. gick förbi vårt hotell. Dessutom kom nerförbacken from hell som var klädd med små kullerstenar och som helt slaktade mina ben. Herregud vad ont benen gjorde nu. Jag kom ner i byn Pella där vi bodde och jag kände till banan väl. Här gick det inte fort, onda ben och en vetskap om att loppet skulle bli längre än 80 km gjorde att jag hade svårt att springa.
Tillslut kom jag fram till stentrappan som ledde upp till vårt hotell som jag skulle upp för och springa precis utanför hotellrummet. Det var väldigt lockande att svänga av till hotellet men som tur var så var det kolsvart i alla fönster och hela ligan stod och väntade på mig i mål. Jag fick rapport på en kontroll att det var 4 km kvar, det kändes som en evighet. En evighet som skulle visa sig vara 5 km. Dessa 5 km tog mig över en timme, det gick rätt mycket uppför och jag gick mycket. Mina ben var så trötta nu att det knappt gick att springa ens på platten.
Min klocka fick slut på batterier efter 82 km så efter det hade jag noll koll på hur långt det var kvar. Jag räknade ut att sista kilometern skulle gå där även början av banan gick och som vi sprungit under torsdagen så jag skulle nog känna igen mig. Febrilt letade jag efter ställen som jag kände igen mig på och tillsist kom det! Det var nu bara nerför och inte långt kvar så jag hittade lite kraft att springa sista biten. Jag kom in på gatorna i Pongo och det var inte långt kvar till mål. Och som jag hade längtat efter att få komma hit! Måltältet tornade upp sig och jag kom in på målsträckan. Vilken känsla det var att ha klarat detta! Tårarna var inte långt borta. När jag korsat mållinjen hann jag inte ens blinka innan jag såg hela TNT-gänget. Någon tog av mig min väska, någon tog mina stavar, plötsligt hade jag en jacka på mig och en cola i handen. Vilket mottagande! Jag kände mig som en formell ett bil som fick full service i depån, men som tur var slapp åka ut på banan igen. Det var en grym känsla att få gå i mål och att ha klarat målet som jag strävat efter så länge. Att jag dessutom klarade det på en betydligt mycket bättre tid än jag trott kändes jättebra. Att loppet var 85 km istället för 80 km var jag till en början arg över, de sista 5 km hade gjort så ont, jag tyckte i min trötthet att det borde vara olagligt som arrangör att göra loppet 5 km längre! Efter ett tag försvann ilskan och det kändes bara hur grymt som helst att ha klarat det. Resten av kvällen drack vi lite champagne och umgicks och hade det trevligt. Jag var inte uppe så länge utan gick och la mig och min trötta kropp. Det var väldigt svårt att sova även fast att jag var helt utpumpad, benen och fötterna pulserade något enormt och jag fick tillslut ta en värktablett. Efter det sov jag som en stock!
Jag är så galet nöjd och inser att jag faktiskt kan klara mål som jag sätter upp bara jag tränar och gör vad som krävs för att klara det. Angående distansen är jag absolut inte avskräckt utan jag kan tänka mig att springa fler lopp kring 8 mil, längre däremot vet jag inte om jag vill prova på, inte inom den närmsta tiden i alla fall. Det finns många personer som verkligen stöttat mig i detta och många av er tänkte jag på under loppet och ni gav mig massor av energi. En annan person som är en stor bidragande faktor till att jag klarat detta är coach-Mirre. Hon har hela tiden varit engagerad, peppande och aldrig tvekat på min förmåga. Utan henne hade jag inte klarat detta lika bra som jag gjorde nu och jag hade garanterat inte tränat så pass mycket och kontinuerligt som jag gjort nu och samtidigt lyckas hålla motivationen uppe.
Tack till alla som stöttat och tack mig själv för att jag klarade detta!
