När vänner gör sådana här inlägg så känner jag att jag är på fel plats. Hellasgården i all ära, den var vacker igår, men den går ju inte att jämföra fjällen med.

Det är lite som att det finns en törst som inte går att släcka.. Jag vet att måttlighet och lagom är positivt.. och att man ska ”behålla vissa upplevelser till sedan” men jag är och kommer alltid att vara; en beroendemänniska.. en ”allt eller inget” och oftast omättlig. Jag tröttnar extremt sällan på saker och ting. När jag får en känsla så är den oftast med ordet ”super” framför; superpositiv, superglad, supertrött, superdriven osv.. Superengagerad i fjäll och äventyr kanske är min grej just nu. Faktiskt till den grad att jag tappar motivationen till annat haha. Så typiskt mig. Men ska försöka rulla ut i närområdets skog idag ändå. Får drömma om Lago d’Orta som bara är en vecka bort… eller Sylarna eller något.. :)