Hejsan gänget! Det kommer att bli svårt att summera hela helgen PLUS hela loppet på samma gång. Det är för mycket för en stackars Mirre att få till :) men jag gör ett försök. Torsdagen och fredagen bjöd på suverän uppladdning (nu var det ju visserligen vårt program, så att jag är ju lite färgad.. hehe men ändå) i form av erövring av den första toppen av loppet samt båtutflykt. En bättre grupp får man leta efter! Alla blev direkt goa vänner och solen sken, så det fanns verkligen inte mycket att klaga på :)

Livet lekte! Sedan har man ju som arrangör alltid det där kontrollbehovet, men jag kände att även jag skulle få tillfälle att slappna av och ladda upp inför loppet, även om jag var där för deltagarnas lopp i huvudsak.

Torsdagens äventyr. Uppe på Madonna Al Sasso är vyn enormt vacker, ca 6km in i loppet!

Jag var förstås uppe tidigt som en riktig löparmorsa på lördag morgon. Klockan ringde 03.45 eftersom frullen var uppdukad kl 04 för 80km-löparna. De var så härligt nervösa och laddade på samma gång. Även jag taggade igång där på morgonen när jag förstås följde med dem till starten och peppade dem in i det sista. Sedan bar det iväg tidigt i mörkret.

Första gängets start, 80km.

För Mirre blev det istället tillbaka till övriga gänget (efter någon timmas försök till powernap) innan frulle igen kl 07. Haha.. var tveksam till hur det här skulle gå med tanke på den något tveksamma sömnen. Men men! Det var ju snart dags att köra, woooooho!! (Sova får man göra en annan dag ;)

Andra gängets start, 55km och 22km. 

 

Dags att dra igång den här lopprapporten som löpare och inte arrangör då. På fötterna valde jag Sense Mantra eftersom loppet inte kräver alltför rejäla grepp undertill. Sedan blev det de sedvanliga calfsen och löparkjolen. Packad med vindjacka, förstärkning, energi, vätska, salttabletter, pannlampa, kåsa, reservbatterier, värmefilt och fulladdad telefon. GAME ON!

Framför mig hade jag 55km och 3200 höjdmeter. Att jämföra med kanske 1,5 kebnekaise-bestigning i höjdmeter. Trots att det inte var den smaskigaste distansen på loppet så var det ju ändå hyfsat.. :) Visste inte riktigt vad jag skulle känna på startlinjen. Skulle gå på dagsform helt enkelt.

Jag valde att inte plocka med stavarna och redan vid första backen undrade jag om det var ett dumt val. Efter en stund kom jag dock igång och njöt även av uppförslöpningen. Anledningen till att jag lämnade stavarna var för att jag blir lite ”latare” med stavar. Går lite längre och lite hellre liksom.. ;) så utan stavar var det bara att springa. Så jag sprang. Sprang uppför hela tiden. Även när de andra löparna gick så sprang jag. Såg det som ett brutalt bra träningspass att fortsätta tassa uppför. Kroppen var med mig och roligt var det!

Och minst lika roligt var det även nedför. Hade en sådan otroligt fin känsla och jag tänkte på allt gott som livet medför. Allt som ger mig energi och visst sjutton fungerade det. Tittade aldrig på klockan, men när jag hade rullat nästan 2mil var jag fortfarande under 2,5h och tänkte att det här gick ju alldeles ypperligt :)

(Bild från tidigare dagar)

Höjderna började komma och jag drack och åt kontinuerligt. Alternerade gel och salt. Tuggade lite polenta och kakor på vätskestationerna. Vi rullade genom stigar och genom små byar. Plockade löpare hela tiden och njöt mestadels. Visst var det jobbigt också, men oj så mysigt likväl. Inte den där mördarkänslan från fjällmaran men ändå en rejäl insats från mina ben.

Kämpa kämpa kämpa!

Men haha, vet ni vad. Ungefär 3-4 gånger så fick jag höra att jag låg 4a. Man får ju aldrig lita på det, men jag började snart tro på det. Topp-placering, värsta grejen ju?!

Sååå… ungefär vid 37km så kom jag till slut IKAPP en kvinna. Vanligtvis så möter jag ju aldrig kvinnor på dessa utlandslopp. Jag passerar en hel del karlar men kvinnorna är det ju alltid lite färre av. Men jag hade igång benen på allvar nu. Precis klar med loppets högsta punkt och på väg nedför. Skuttade och skuttade och tyckte minsann att livet var rätt gött ändå! Woooohoooo! (Ja, ni vet ju att springa är livet..).

Kvinnan då? Jo, hon gjorde helt klart en insats till fartökning när jag kom farande. Men knappast att hon skulle få chansen att lämna mig bakom sig! Passerade henne relativt enkelt och fick världens kossa-på-grönbete-boost av passeringen. TREA KANSKE? köööör Mirre kör!!

La mig i sub5fart och drog iväg som skjuten ur en kanon i rent glädjefnatt. Hehe. 3km senare, vid ca 40km, gick jag ju istället nästan rakt in i väggen som ett resultat. Satan i gatan, 15km kvar?! SHIT VAD JOBBIGT!

Nu kom den rejäla tröttheten. Fram till ca 40km och majoriteten av höjdmeterna hade det känts riktigt bra i kropp och knopp. Men nu började hjärnan jobba emot mig. Jag hade ju knappt sovit. Jag var trött. Arrangörstrött. Tagit ut mig på alla uppförslöpningar? Det var varmt. Gelen började ta slut. OCH SÅ VIDARE. Ni vet. Den känslan. Den där när man börjar ifrågasätta allt..

Bestämde mig till slut. Skulle hon plocka mig så skulle hon sjutton få jobba. Bara att mata på! Så jag matade. Och räknade ner. Ensiffrigt blev en riktig boost. Och snart närmade jag mig Alzo di Pella där jag bodde. Då började det ju närma sig på allvar.

Först skulle ju trappan på bilden (bild tagen dagen innan) erövras med ett par finfina 50km i kroppen. Värmen var påtaglig. Jag var trött. Riktigt trött. Den lätta känslan var definitivt bortblåst och på vätskestationen strax efter trappan så sa de åt mig att inte dö.. haha. Så jag måste ha sett liiiiiite trött ut ?!

In i skogen igen och jag räknade ner varenda liten kilometer. Varför tar det aldrig slut?! Låt det vara sluuut! Jag sprang och slet och kämpade. Jag hade en rejält fin tid på gång och var stressad inför en eventuell brud som skulle spurta förbi och ta min finfina placering. Usch jobbigt att hamna på pallen ju, stresspåslag ;)

Men så! ÄNTLIGEN dök Pogno upp. ÄNTLIGEN. Drog på en rejäl spurt och lattjade in till ljudet av mina SUPERGRYMMA VÄNNER och deltagare från helgen. BÄSTA NI!!!

 

Löjligt trött och lycklig i mål efter 7h 22min. 3200 höjdmeter och 55km hade erövrats och en 3eplats hade plockats! WOHO! Så glad! Totalt 26:a tror jag också, av ca 250 deltagare, majoriteten män.

Framförallt glad över att kroppen bara jobbade på uppför och att känslan av att springa var helt fantastiskt speciellt första biten. Jag vet att jag brukar tjata, men gud vad jag verkligen helt enkelt ÄLSKAR att springa. Får jag bara springa så är jag lycklig, det bara är så. Enkel kalkyl.

Får man ta emot ett pris så är jag förstås också glad.. hehe. Också en enkel kalkyl…

 

 

Sedan hade vi ju värsta superlöparn Willman också som knep en 7e plats på 80km-loppet och också fick gå upp på scenen och hämta pris. Sjukt nöjda pristagare.

 

Och så hela gänget när vi äntligen var samlade. Hela dagen spenderade vi i målområdet tillsammans och hejade in varandra. Alla sprang på SIN nivå, 22km, 55km eller 80km. Det var enormt inspirerande och motiverande att se alla utmana sina gränser. ÅÅÅH så kul att se Lisa och Anette ta sig an 80km-loppet efter att ha coachat dem under nästan ett års tid inför detta. Superbrudarna!! Blev så lycklig av att se dem gå i mål och få nå sina drömmar. Det är ju sann lycka!!

Jag är riktigt bortskämd som människa och arrangör efter denna helg. Tack till er grymma deltagare för en toppenhelg. Grymmaste Willman, Tommy, Niklas, Lisa, Kalle, Mia, Henrik, Per, Anette, Jenny, Peter och Emma :) ”Na na na na naaa Batman” och ”Weeeeeiiii” och ”Hihihihhihi – skål på er” !! Kommer jag skratta länge åt :)

Under loppet tänkte jag i övrigt på var jag befann mig i livet under förra årets lopp. Det är ju lite skillnad. Sjukt glad över att jag åkte ner, det är en fantastiskt go stämning på det här arrangemanget. Pratade nonstop med massvis av italienare, skrattade så att magen fick en omgång och – som sagt – hade en rejält bra löpning. Man skall icke klaga. Löpning is the shit. Det fick bli dagens lopproman. Kram på er, dags att sova!