Här kommer en berättelse från loppet, jag misstänker starkt att det kommer att bli en lång text så det är väl lika bra att förvarna er direkt I guess. Min text är precis som vanligt min egen text utifrån mina erfarenheter, min kunskap och min bakgrund. Ni som läser är en blandning av helt nybörjare i löparskor till garanterat rejäla ultrarävar som säkert har sprungit bra mycket längre än 10mil och säkerligen flera gånger. Det är lite roligt att dela med sig av upplevelser till människor, men såklart roligast att göra det när det går som bäst. Hur kul är det att göra en redogörelse om ett lopp som gick åt helvete?

Jag vet inte riktigt. Det är lite tudelat. Man vill på något vis berätta vad som har hänt (eftersom alla frågar ju) och samtidigt så vill man dra något grått över sig och önska att man aldrig hade gått ut med sitt lopp i förstaläget. Men det sistnämnda är liksom inte jag. Jag gör inte saker i skymundan med risk för att ”känna pressen” utifrån och så vidare, utan jag kör på. Jag bjuder in till att dela mina upplevelser och därmed får jag så oerhört mycket betydelsefull pepp också. Men visst, det är en risk med det hela också – en risk att stå där och ha ”misslyckats” och behöva outa det. Well well. Sådant är väl livet antar jag, och någonstans måste man ju följa sina principer och jag är för alltid född med känslan av att man måste våga för att vinna. Det är därför jag i tid och otid lite grann kastar mig in i saker och ting, gärna med huvudet före. 

Det var så jag började med ultralöpning överhuvudtaget. Jag insåg att jag kunde springa längre än gemene man. Så varför inte göra det liksom? Under 2011 sprang jag både SM på 100km och en 24-timmars tävling. En lång tävling som satte mig på pottan med löparknä. Våren 2012 fann jag skogen och fjället på allvar, och skadan försvann. Trail var liksom grejen. Kärlek till berg och fjäll tog över. Vi startar Team Nordic Trail. Jag började springa långt igen, med nyfunnen respekt för kroppen. ALDRIG MER EN SKADA blir filosofin. Dock inte världens enklaste grej när man till slut arbetar med löpningen på heltid… Men det reder sig, och än idag är det en kamp att hela tiden vara pigg och fräsch nog i benen för att lyckas underhålla mina löpmässiga uppdrag ;)

2013 springer jag långt igen. Och massvis. Och anmäler mig till CCC. Ett bergslopp mellan Cormayour i Italien, Champex-Luc i Schweiz och Chamonix i Frankrike. 10 mil känns oerhört långt ur skadesynpunkt, men ändå görbart. Jag har dock inte drämt till med 10 mil sedan december 2011. Men vad sjutton jag är laddad. Jag gör mina 10-15 marathonlopp per åt och springer mina 5-6 gånger i veckan + alla uppdrag på läger och event. För att inte tala om kortare lopp.

Jag får till en brutalt bra sommar i löparskor efter en jäkligt trasslig vår. Under våren dippar jag rejält träningsmässigt efter en vinter med alldeles för högt tempo. Kommer igång i maj igen och springer i bergen i Pyréneerna, i svenska fjället och en och annan bra tur i Stockholm på hemmaplan. Får till en 30h-vecka i Spanien och en 25h-vecka i fjällen. Jag känner att fan, JAG ÄR GAME.

Jag är redo fysiskt för CCC den här helgen. Distansen skrämmer mig inte, höjdmeterna skrämmer mig inte. Jag är inte skadad. Och jag är laddad. Jag har helt enkelt perfekta förutsättningar.

Mamma är också laddad på morgonbussen till Cormayeur. NÄRA NU.

Med mina coola vänner från Siclien. Siete i migliori!!

Med mig själv på startlinjen. Iförd dansskorna och partyklänningen. Kommer ett inlägg om utrustningen. I stort sett enbart Salomon.

Med en vän som ger enegi på startlinjen. Jag ser aningen stressad ut. Haha.. och Willman ser kanske nervös ut, eller aningen nonchalant? Svårt att avgöra.

JAG ÄR REDO. Det är exakt det jag försöker intala mig själv på startlinjen. Jag och Willman står vid startlinjen med våra respektive supportPäron står vid sidan av och hejar. Jag har fan perfekta förutsättningar. Jag försöker att inte tänka på att vi står där kl 09.00 i Cormayour och ska springa till nästa morgondag. Det känns ju ohyggligt långt. Istället vill jag bara komma iväg. Släpp i väg oss. 

 

CORMAYEUR  – ARNUVA 27KM 

Vi ska göra nästan 1500 höjdmeter i ett svep det första vi gör. Lite brutalt osnällt sådär kan man tycka. Min ryggsäck som garanterat väger närmare 3kg känns alldeles för tung och berget alldeles för högt egentligen. Men känslan av att vi äntligen får starta… alltså ÅÅÅH. Kärlek. Jag är laddad. DETTA ÄR JU SJUKT COOLT!!! Jag tänker att det måste tamefan vara uppemot 100km om det tametusan ska utmana mig alltså!! Ett mantra som jag återkommer till ett par gånger till under loppet. (Och komiskt nog stämmer ganska väl…)

Första stigningen tar väl nästan aldrig slut egentligen och det är en svindlade tanke att jag nu är ute på ett 100km-äventyr igen. Mina 14 varv runt Tibro 2011 känns hyfsat avlägset…

Uppför första klättringen och sedan MAGI I LÖPARSKOR. MAGI. MAGI. Jag måste tillbaka till Cormayeur och springa!

Parentes – Där vi för övrigt fick vänta i ishockeyarenan inför starten. Varpå mamma kläcker ur sig att det var här hon och farsan åkte skridskor en gång när hon var gravid. Så jag har snudd på redan varit där ju.. Glad to be back så att säga.

Så livets kanske mäktigaste utförslöpning sker efter första berget. Jag är på topp och benen vill springa. Utför är min uppenbara styrka mot de andra löparna (läs: karlarna). Det är i utförslöpningen jag passerar andra och i uppförslöpningen jag får kämpa med att behålla position. Inte visste jag att mitt jagande efter Herr Forsner i alla backar hade givit ett sådant resultat.

10km placering 461

15km placering 423

22km placering 430

27km placering 394

Jag ankommer till den första riktiga vätskestationen i Arnuva efter 27km och 4,5h i spåret. Nu fick jag springa utför så mycket att jag längtade efter uppförslöpningen igen komiskt nog. Ett par 1000 höjdmeter nedför tar ju också på krafterna. Här förväntas jag möta mamma som jag inte hittade så jag fick börja oroa mig för att hon råkat hamna på fel buss och drämt till med en resa åt något annat håll. Hoppades på ett möte i Champec vid 56km innan jag fick börja oroa mig för mycket tänkte jag…

ARNUVA 27KM – CHAMPEX LAC 56KM

Det var lite coolt hur bergen skiftade natur lite när man lämnade Italien. Jajamen, vi lämnade Italien. Snart kom vi in i Schweiz. Berg nummer 2 skulle erövras. Grand col Ferret uppe på 2600 möh skulle vi ta oss över. En klättring som startade vid 1700 möh. Det tar sin lilla tid vill jag lova, men jag motiverade mig med att det kom en utförslöpning efter varje uppförslöpning. Dessutom är det ju på topparna som man får vyerna.

Jag åt gels, salttabletter och drack massvis med vatten. MASSVIS med vatten. Och coca-cola. Det skulle väl visa sig senare att det var mer vatten än behövligt så att säga. Utförslöpningen efter Grand Col Ferret var om än ÄNNU ROLIGARE än den tidigare. Jag passerade vad som kändes som massa löpare (!!) och jag bara njöt!! Jag tänkte på starka ben, solens strålar och alla underbara människor som peppat mig inför loppet. Och inte minst att jag skulle få träffa mamma, min eminenta suppersupporter!!

Bara i ren jag-saknar-mamma-glädje så masade jag mig till en redig ”första halvan”-prestation där de första 50km gick på nästan exakt 8h. En tid som gav mig hopp om en sluttid på ca 18h kanske? Vilket kändes HELT ABSURT. Men jag var pigg och glad som aldrig förr och det faktum att det var 50km kvar och 3 berg skrämde mig inte alls. Här någonstans hade det kanske varit lite positivt om jag lugnat ner mig lite och kanske tagit det liiiiite lugnare vid stationerna och inte flugit mig igenom alla passager. Men sjutton alltså… livet var liksom BARA FÖR BRA FÖR ATT VARA SANT!! Det var här jag på allvar fick svar på frågan som jag och Willman faktiskt ställe på oss på startlinjen i ren nervositet ”Varför gör vi ens det här? Varför utsätter vi oss för detta?”. Jo.. för att ingenting.. INGENTING kan fylla oss med så mycket endorfiner, adrenalin och glädje på samma gång som att känna kroppen arbeta, att få flyga fram utför (!!) .. att få se magiska vyer.. ja bara att få vara i ett Runners High.. det är liksom värt allt. VÄRT ALLT. Jag mår som bäst i löparskor. Punkt slut. Jag log som en idiot i spåret.

Väl nere i Champec fick en glad, stark och jävligt kaxig och pigg Miranda möta världens bästa mamma efter 56km och ca 9h.

Och nu kom regnet. Spöregnet.

CHAMPEX-LAC – TRIENT 72km

56km placering 373

67km placering 318

72km placering 314

Nere i Trient efter det 3e berget. I ärlighetens namn så gick detta berg mest av bara farten. Jag har kvar mitt endorfinrus i skallen och kroppen och jag är uppe på toppen innan jag kan ana. Det är total dimma som sveper iväg och det uppenbarar sig gigantiska svarta kroppar på berget, vi springer rakt genom en gigantisk kohage med hundratals kossor utan att veta om det. Haha. Känns helt absurt. Väl över toppen har spöregnet satt igång på allvar och kommer fortsätta de närmaste 10 timmarna. Jag är brutalt mycket tuffare än anat för att jag bara ler och tänker att det var bra att jag tog vattenfast mascara.

Utför är det gegga, stenblock och väldigt tekniskt. Dessutom har det nu blivit becksvart och lampan är på. Tack gode gud för att 1) Jag inte snålade och tog med en superlampa och 2) jag var smart nog att ta mina stavar. Stavarna räddar mig från att slå mig fördärvad utför då jag fortsätter med min huliganlöpning utför – det är ju bara för kul!!

Nere i Trients står mamma återigen och hon blir imponerad av hur pigg jag verkar. Pigg i all ära… men jag är liksom med och på hugget. Den fantastiska siffran TVÅ har ju uppenbarat sig i antal kilometer som är kvar. FATTA LIKSOM, BARA 27 KILOMETER KVAR. TVÅA – SJUA. Det är ju sjukt kort. Även om jag försöker tänka att det inte är ett lidingölopp kvar…

TRIENT – VALLORCINE 83KM

77km placering 292

83km placering 289

Jag behåller bra placeringar, även om det inte är något jag har någon större koll på. Såhär i efterhand är det ju lite mäktigt att jag var bland de 300 första när det är typ 2000 karlar som startar. Någon sa att jag dessutom var nere på 18e dam. DET var också mäktigt.

Men något händer med mig på näst sista berget. Den positiva känslan är kvar men kroppen svarar inte lika bra. Men ändå, ingenting som oroar mig på allvar, jag menar, jag har ju varit ute i 14h nu. Såklart det inte känns på topp. Läser några peppande sms och tänker på att jag snart ser mamma igen. Men berget, bergsjävlen tar fan aldrig slut. Och bara tanken på att det ska KOMMA YTTERLIGARE ETT TILL EFTERÅT tar nästan kål på mig mentalt. Men jag är iskall.. det enda jag kan fokusera på är att det snart är en ETTA, en ETTA, framför antalet kilometer kvar. Att vid 81km enbart ha 19km kvar. Och att efter NÄSTA berg så är det Chamonix som väntar.

Men jag är inte helt kry i huvudet och kroppen när jag kommer till Vallorcine och möter mamma vid 83km. Men jag biter ihop. Jag ska fixa detta. Jag har gjort 14,5h på dessa 83km och har 5,5h kvar på mig för att komma sub 20. ”Ingenting kan stoppa mig från sub 20h” säger jag till mamma och tänker att till och med 18,5 borde vara görbart om jag bara lyckas hålla mig i rörelse…

VALORCINE – LA FLEGÉRE 94KM

Vad jag inte visste var att de närmaste 10 kilometerna skulle vara det jobbigaste jag har fått uppleva i hela mitt liv. Det är lite svårt att uttala då jag vet hur mycket min mamma mår dåligt när jag säger det högt, men det är brutalt jobbigt och påfrestande. Jag kommer till ”anledningen” snart och berättar känslan först.

Först och främst så har jag under ett tag pendlat mellan att frysa ihjäl (dragit på mig storm-jacka, buff och vantar) bara för att bli för varm och kasta av mig allt och springa i linne mitt i natten i regnet. Jag är brutalt törstig och tömmer min camelback hela tiden samt fyller på den på samtliga stationer. Jag dricker även 2-3 glas cola på varje station. Här i mörkret så börjat jag att känna att jag inte är helt kry. Nu på väg uppför det absolut sista berget.

Strax innan uppförslöpningen skrämmer jag slag på mig själv i mörkret. Några tiotal meter framför springer en löpare vars reflexer skapar ett monster för mig. Problemet är att jag typ ser ett djur som passar i HarryPotter-böcker MED lampor hängandes i snabeln typ.. ja ni fattar. Jag blinkar till och samlar mig. Snart börjar magen krampa. Jag tuggar i mig mer salt. Nu på väg uppför. Hallucinationerna kan jag ta efter målgång tänker jag.

Först märker jag inte det på allvar men strax så får jag svårt att utvidga bröstkorgen utan att det gör ont. Jag tänker att det borde gå över. Jag går sakta men säkert. Snart kan jag dock inte ta bra andetag utan att det gör ont.. läs bränner brutalt i lungorna. Jag andas med näsan och klarar mig lite bättre. Problemet är att jag fixar lugn andning såsom om jag satt i ett lugnt rum och läste en bok. Just nu har jag ytterligare 600 höjdmeter att plocka i becksvart mörker och jag är trött efter 16h löpandes. Jag klättrar och stannar var 10e meter och drar djupa andetag. Jag gråter av smärtan. Benen vill men andningen kan inte. Jag gör en hobbyanalys på att det måste vara bröstmuskulaturen eftersom jag kan andas med magen. Jag tar ett steg i taget. Ett steg. Ett steg. Ett steg…

Berget tar aldrig slut. Jag skulle förmodligen kunna skriva en bok om hur jobbigt detta kändes men återigen, jag tror inte min familj vill veta hur illa däran jag var därute. Det räcker med att säga att ingen borde få uppleva detta.

Det tar mig 4h att ta mig från 83km till 93km. Jag blir passerad hela tiden. Jag står framåtlutad på mina stavar var 50e meter och försöker andas så lugnt och djupt som möjligt utan att det ska göra för ont. Snart snart snart snart snart…. Snart snart snart… snart snartsnartsnart… snart kommer sista stationen. Det är lite utförslöpning till sista stationen och jag tänker att det kanske går att springa. Joggar utför lite och hyperventlerar lite för att slippa dra djupa andetag bara för att jag sekunderna senare automatiskt måste ta ett djupt andetag och det gör så ont att jag segnar ner vid sidan av stigen och gråter av smärta. ”Hur mår du?” frågar alla löpare. ”Det är lugnt” svarar jag automatiskt.

Det är så jävla nära nu. Så jävla nära.

Vid 93km kommer jag in i ett tält. Jag har klarat sista 2km med att andas in genom näsan och flämtat ut genom munnen. Jag tänker på att jag har EN JÄVLA KORT JÄVLA UTFÖRSRAKA kvar till Chamonix. Men den känns helt plötsligt längre än loppet som helhet.

Jag tänker också på det jag alltid säger. Att kroppen ska hålla. Att jag lever för att springa. Att jag aldrig kompromissar. Att jag inte springer med smärta.

Det är SÅKLART att hälsan går först. Det behövs inte ens kommenteras. Så är det ju. Inget är värt att springa sönder sig för.. och hur fan ska man springa utan att leva liksom?

Men åh. Jag hoppas ni förstår min frustration ändå.

Men väl inne i tältet vid 93km finns det inte så mycket att göra. Jag kan inte andas. ”Jag kan inte andas” säger jag högt. Medicinsk personal är snabbt framme och ber mig stanna i 10min. Mina sub20h är ändå åt helvete så jag säger ja till det. Nu är klockan 18,5h och jag är inte i närheten av mål. Jag får väl gå ner under dygnet tänker min delerium-hjärna.

Jag ligger på en brits och de tar blodtryck, hjärtslag och kollar diverse värden. ”Hur mycket har du druckit?” ”Hur många gånger har du kissat?” ”Har du fått i dig salter?” Jag tänker bara på mitt badkar på hotellrummet och hur jobbigt det kommer att bli att gå 8km till utan att kunna andas. Men men.. sen efteråt kommer jag i alla fall att få lägga mig på rygg och andas, tänker jag..

Det hjälper inte att lägga sig på rygg kan jag meddela, jag får fortfarande inte luft. Eller ja, det gör förbannat ont. Så snart jag börjar frysa får jag panik och drar djupa andetag som gör så ont att jag får ännu mer panik och sedan tar de fram droppåsar och jag som hatar nålar får ytterligare släng av panik. I samma veva spyr jag i panik och får dubbla droppåsar i händerna och svimmar av för någon minut. Vaknar lugnare. Dubbla droppåsar i händerna och stoppad för fortsatt race. Fortfarande ont. ”Hur mår du?” är det enda jag får höra..

Så stoppad från fortsatt race. 8km från mål liksom. FRUSTRATION.

Allt jag tänker på är att jag nu har legat här ett tag och att min mamma står nere vid startlinjen. Jag försöker förmedla hur viktigt det är att jag får min telefon så att jag kan ringa mamma. De försöker förmedla hur viktigt det är att jag blir bra och att mamma får vänta. Jag tänker att mamma mår garanterat värre än vad jag gör i detta nu…

Vad jag vet såhär i efterhand så får jag 4 påsar dropp. Det tar blodprover, prodtryck och hjärtslag hela tiden. Läkare körs upp från Chamonix tillsammans med ambulandssjukvårare.  Jag ligger där i säkert 2-3h innan jag transporteras ner. Jag är ganska trött, förstörd och fortfarande lite frustrerad. Men tryckeT på bröstkorgen blir bättre för varje dropppåsE. Jag slussas in i en ambulans och får åka ambulanstur för första gången i mitt liv. Rullas in på medical centret och får möta min stackars mamma som nog fick en värre natt än jag.

Såhär i efterhand är det nog framförallt för att hon skulle ha sluppit den jobbiga natten som jag mest av allt vill gå i mål. Ärligt talat.

På medical centret får jag sova korta stunder innan de väcker mig då och då och tvingar i mig dryck och mat och ser att jag blir kry. Jag är ganska skarp i skallen nu. Till slut vid 10tiden släpps jag ut. Väl utanför så går ju folk fortfarande i mål. Jag hade kunnat göra kullerbyttor nedför i 8km och ändå hunnit i mål ju… inser jag… frustrerat…

Men det är som det är, på något vis, livet.

Andas går igen utan att göra brutalt ont. Jag inser hur många människor jag har skrämt upp genom att sätta igång 3G på telefonen. Blir lite ödmjukt överrumplad över att folk bryr sig så mycket och känner ännu mer dåligt samvete för att jag inte gick i mål.

Försöker att inte ta in att jag kom 93km in i racet. 93km. ALLA höjdmeter gjorde jag och UTAN att jag fick springa i mål. Vill det sig illa så går jag djupt ner i dessa tankar och då blir det inte vackert. Jag känner mig snuvan på konfekten liksom. Känslan av att få springa utför de där sista kilometerna.. och så springa in i Chamonix, känna världens största stolthet och känna en enorm trötthet och lycka på samma gång. Den där känslan som gör det värt ALLT slit, allt jobbigt och all brutalitet. Den där känslan. Den där känslan som alla som gör detta förstås. Den där känslan av att gå genom helvetet och hitta ljuset på något vis.

Jag blev snuvan på den känslan. Jag försöker att inte tänka på det, men frustrationen kommer att följa mig ett tag. Jag vet att jag ”är ung och har många år kvar”, att ”bergen står kvar”, att ”det kommer fler lopp” och att ”hälsan är viktigast”. Jag vet allt det där. Jag vet det. Jag vet att det är rätt. Jag vet. Men jag vet också att jag var/är i mitt livs form på mitt livs mest utmanande utmaning och JAG VAR SÅÅÅÅÅÅÅÅÅ NÄRA. Jag måste bearbeta detta. Och inte på några timmar bara.

Men det är såklart att det var rätt att bli avplockad. Att jag gjorde rätt som erkände att jag inte kunde andas istället för att helt enkelt bita ihop, ge alla ett leende och springa igenom kontrollen. Men risk för vad den sista biten? Ja det får vi tacksamt aldrig veta.

Det som kan störa mig, bortsett från att jag inte fick knyta ihop cirkeln med målgången, är att detta kommer ge folk som hävdar att ultralöpning är farligt vatten på sin kvarn. Att detta blir ett argument. ”ÅH men det där kan ju inte vara bra” och så vidare. Okej, saker och ting kan gå åt skogen om man inte är förberedd. En enkel klättring skulle vara livsfarligt för mig och enkelt för en erfaren klättrare. Ja, detta lopp är inte ett enkelt race. Det är inte för nybörjare. Det är av extrem natur. Jag kommer inte att rekommendera det till vem som helst. MEN det är inte ultralöpningen i sig som är farlig, eller trail running, så våga för guds skull fortsätta springa.

Vad var det då som hände? Det här är min hobbyanalys av situationen som skall tas som en hobbyanalas. Jag har bokat en läkartid till senare i veckan. Jag fick akut saltbrist trots att jag åt salt kontinuerligt under loppet. Jag vet inte om jag är känsligare än andra då jag svettas oerhört lite och därmed behåller mer vätska i kroppen än många andra. Återstår att ta reda på. Vad jag förstått används saltet för att transportera bort slem ur lungorna och det gick inte på mig.. eller ja. Något åt det hållet. En sak är säker och när jag gick och la mig lördag kväll ca en dag efter ”avplockning från banan” så var fortfarande inte min andning bra. Men nu är den bra igen. Vilken magi att kunna utvidga bröstkorgen.. sådant skall man uppenbarligen inte ta för givet kära vänner.

Om jag vill starta igen? 

Som vanligt verkar man liksom glömma det jobbiga i efterhand. Ja nu vet jag precis hur brutalt jobbigt loppet är. Och ja, jag vill starta igen. Sedan finns det inga garantier att man får en startplats i nästa års lopp, men absolut. jag tänker försöka starta igen. Om inte 2015 så absolut 2016. Jag ska fixa min konfekt. Och jag ska göra en grundlig analys över mitt saltbehov. Ingenting gör mig så lycklig som att springa.

Tack till er alla som orkade läsa hela denna story. För att summera kardemumman så kan jag helt enkelt berätta att det var det roligaste och mest brutala lopp jag har gjort helt enkelt. Och en berg-odal-bana rikare i livet att ta med sig härifrån. Jag är stolt över min insats oavsett vad som hände, och med allt här i livet så växer vi ju av utmaningar. Sedan vill jag tacka mamma för att du helt enkelt är bäst. Så du vet det, och jag lovar att inte skrämma dig igen så mycket.

En stor kram från mig och tack för all supprt till er alla