I helgen avklarades årets sista fjällöparläger. Det känns helt otroligt när man tänker på att en liten idé för för några år sedan har resulterat i att vi har tagit med flera hundratals människor ut på fjället i löparskor. De senaste 2 åren, och framförallt i år, så har jag snudd på åkt skytteltrafik upp och ner till fjällen. ”Du borde skaffa en husbil” får jag höra när jag berättar hur mycket jag – i tid och otid – pendlar upp till framförallt Jämtland.

Det är speciellt att tänka på hur man kan förälska sig. Jag förälskade mig verkligen i fjällöpningen strax innan vi startade Team Nordic Trail. Och förälskelsen består. Jag minns hur jag lämnade Sylarna i somras med en klump i halsen. Hur jag lämnade Edsåsdalen i våras med en tung ryggsäck. Det känns bara HELT ENKELT FEL att lämna fjällen för mig. Kanske kan någon tycka att jag överdriver.. men det är en enorm lycka för mig att befinna mig till fjälls, en lycka jag ärligt talat inte hittar på annat håll.

Någonstans trodde jag att det skulle vara skönt när helgens läger och årets sista fjälläger skulle vara avklarat. Men herrehud.

Jag längtar bara tillbaka.

Av hela mitt hjärta.