Jag vet inte riktigt hur det kom sig att februari månad enbart skulle bjuda på sådant som jag egentligen inte kan. Jag är ju inte direkt erfaren av varken hinderbanelopp eller skidlopp. ”Alla” har ibland gjort Vasaloppet tycker jag, men undertecknad kan fortfarande räkna på fingrarna de antalet gånger hon har stått på skidor.

Hursomhelst!

Anmäld och klar var jag i alla fall till slut till Everest Challenge för ett tag sedan. Jag hade lurat med Johan och tillsamamns skulle vi ta oss an Mount Everest i Stockholm. 3,5 vändor uppför backen och så ett gäng hinder på vägen.

Redan innan start slog nervositeten till. ”Vi skulle ju bara ha kul” hjälpte föga. Struntade blankt i placering och sådant, var mest oroad över hur sjukt överjävla jobbigt det skulle bli. Haha. Yes jag är inte tuffare än så…

Det var fantastisk stämning i startfållan innan vi skulle ta oss an följande:

Uppför första hindret så går repet mellan mig och Johan av. Haha. I farten får vi försöka knyta på det. Cykelhjälmen och skidglasögonen (hehe optimal kombination) sitter säkert på huvudet och vi kastar oss fram mellan några klätterhinder. Pulsen har gått från 0% till maxpuls i rent chock av att släppas iväg.

Uppför vänstra backen en aning och ut på utsidan. Fatt i repet och börja hiva oss upp en passage. Springer uppför en bit till och så nästa rep. Här passerar vi laget som ligger på första plats och vi är därmed ledande. Hehe. ”Får se hur länge det gäller” hinner jag tänkte mellan mina fräsande andetag. Jag kan inte andas för fem öre. Framför mig kör terminatorn Johan på och jag åker med som en docka bakom honom på lina. Tänker att det är himla smart att göra bra val av lagkompis..

Upp och ner lite grann innan vi får slänga oss utför på allvar i en backe. Åker med på rumpan och tycker minsann livet är rätt rolig. Över klätterväggen och så uppför igen. Totalt maxpuls och andhämtning som inte ÄR AV DENNA VÄRLD! Benen är helt tömda och vi har bara gjort en vända uppför hittils.

Tänker att det är synd om Johan som måste tävla med mig. Fräser vidare utan luft och kravlar mig framåt. Klättrar över stegar och släpar mig framåt. Andra vändan är till slut fulländan efter lite klättring och jag åker på mage utför liftbacken. För er som inte vet vad det är så kan jag meddela att det är sjukt brant. Jag kommer säkert upp i tveksamt hög fart men bra roligt är det, jag passerar ju tll och med Johan utför haha.

Alla hejar på oss från sidan och jag är så trött att jag inte ens klarar av att säga tack!

Jag hade något form av mål att linan inte skulle vara sträckt hela loppet.. men gav upp det efter ett tag. I alla fall, vi kravlar genom tunnlar, kastar oss i och ur containrar, njuter av lite publikstöd som 1:a lag och letar oss genom labyrinten. Jag mäktar inte längre med att varken andas, tänka eller titta var jag sätter fötterna. Hjärtat håller på och exploderar i bröstkorgen men något säger mig att vi eventuellt tar hem detta. Trots allt?!

OCH JAJAMEN!!! Vi slår alla team (herr – och damlag) och ”spatserar” in över mållinjen och toppen av Mount Everest efter ca 26 min. Bland de värsta 26 minuterna i mitt liv!!!!!!!

Detta var inte enkelt för fem öre men det var SJUKT ROLIGT!! Och jag vill bara göra det igen :)
Det var de absolut längsta och kortaste 26 minuterna i mitt liv på något vis.

Jag har bara terminatorn framför mig att tacka, DU ÄR GRYM JOHAN! Mot fler galna tävlingar ihop!!

Och nu då. Vad blir nästa tävling? Jo i väntan på alla magiska traillopp så ska man ju göra något. Så jag anmälde mig till ett skidlopp. Inte ett vare sig längd – eller slalomlopp. Nej jag ska testa lyckan uppför och nerför Hammarbybacken på torsdag. Tävlingen heter Hammarbybacken 2h och är en skimo-tävling!

Jag kan ju inte direkt åka skidor, men det borde ju inte hindra mig från att testa nytt. Det blir spännande! Kom med och kör :)