Något jag har velat göra länge är att reka Kungsleden. Jag har hört så mycket vackert om denna led, och jag har drömt mig bort till Kirunafjällen ibland. På Team Nordic Trail har vi haft gruppresa på leden, då inte med mig som ledare dock. Med lite kort varsel hamnade jag iaf till slut på nattåget till våra Norrländska skogar och stod med packad ryggsäck i Abisko.
35km låg framför mig i vad som prognosen hade sagt skulle innebära en hel del kyla och regn. Jag var laddad och helt redo att lämna både civilisation och wifi på några dagar för äventyr i löparskor.
Termosen var förstås fylld med kaffe och benen var ganska pigga trots ultraloppet i Pyrenéerna bara några dagar tidigare! Sedan är man alltid lite nervös när man ska på äventyr förstås.. det är en del av stämningen :)
En blek Miranda startar sträckan och eftermiddagens ”lilla” tur på 35km.. Hamnade i bra avslappnad stämning. Sthlmsråttan försökte hitta lite harmoni på meditationsplatsen. Njöt till fullo av utsikten och att det blev t-shirtväder och att regnet uteblev. Tänk om jag vetat att jag skulle svettas ihjäl – då hade jag INTE lämnat löparkjolen hemma!
Sprang mest runt med ett flin. Hur man kan inte bara älska naturen när den ser ut såhär?!
Det blev förstås en klassisk Miranda-fjällfie.. ni kommer notera att de inte är speciellt kreativa. Samma posering kan möjligtvis dyka upp igen!! ;-)
Viktigt att unna sig kaffe också, och godis på vägen. Helt okej pausutsikt!
Hur snabbt går det då när man springer på led? Jo det går bra mycket långsammare än man kan tro. Det finns ingen tidspress och man varvar löpning med gång. En som däremot sprang var Tobias, den enda löparen jag träffade bland vandrarna. Helt plötsligt blev jag ikappsprungen efter mina 30km. Tobias skulle visst göra hela Kungsleden Abisko – Nikkaluokta dygnet till ära. Haha.. och jag som tyckte mina 35km var en helt okej summa dagen till ära ;)
Men en trevlig prick och lite löpsällskap sista 5km var precis vad som behövdes för att jag skulle anlända tacksamt till första nattens break. Här bodde världens skönaste stugvärdar (som tränar TNT i Borås!) och man blev mottagen med stil. Löpning dag 1 var fulländad och benen fungerade som planerat. Att ryggen var ovan vid 5,5kg, det fick man ju köpa. Dags att sova och njuta av kvällsmat! Totaltid dörr till dörr (inkl. allt) ca 6h.
Jag gillar fjällstugor. Jag gillar bristen på wifi och jag gillar utmaningen att laga mat på gasolkök. Gillar att alla liksom redan börjat vandra iväg när jag inte ens kommit upp ur sängen. Man känner sig brutalt slö fastän man är på löparresa?
Det var en dröm att springa mellan Alesjaure och Tjåkkta. Solen strålade och stekte och t-shirtvädret var ett faktum. Vyerna var inte av denna värld och alla goa och glada vandrare gav uppmuntrande ord till den pigga löparen. Var minst lika imponerad av deras kånkande på 25kg som de var på mina löparben.
Stannade och myste till på Tjåkkta-stugan i solen. Fick tips om en topptur så upp for jag. Alla dessa små utflykter tar verkligen tid men är så värda. Satt uppe på en höjd och blickade ut över de magiska snörika fjällen och bara njöt. Naturen har en stärkande effekt som inte är av denna värd. Önskar att alla fick uppleva och förstå…
En kreativ Miranda-selfie på fjäll igen ;)
Efter toppturen och lunchpausen som bestod av Marabou-chocklad och fjällvatten så var det dags för Tjåkktapasset. Ett pass som normalt sett INTE är såhär dränkt i snö. Har fått höra att leden är mer eller mindre 1 mån senare i snösmältningen. Inte mig emot, jag älskar att springa i snö.. det är brutalt utmanande och tufft. Tjifick jag dock.. vada i isvatten med löparskor och springa uppför i en halv evighet i snö.. det blir ju jobbigt efter ett tag.
Tur att man fick roa sig med ytterligare fika som belöning efter passet. Det här med fjällöpning är bra grejer…
Det tog ett bra antal timmar innan Sälka-stugorna uppenbarade sig. Möjligtvis för att jag fikade så mycket, eller snackade så länge med Johannes från Tyskland som var ute och vandrade hela leden. Eller för att jag la mig ner och solade… Men till slut såg jag Sälka-stugorna, och bra var det, för jag var helt färdig. Och inne i stugan fick jag en chock.. såhär solbränd blir man ju inte ens på beachen ;)
Snöpulsande ben fick middag och chocklad i trevligt sällskap. Fick chans att tala italienska hela kvällen och fick veta att Frank hade ett Silvia att gifta sig kring Abiskojaure stugorna. Och ett annat tysk par berättade att detta var deras smekmånad! Haha.. mysig kväll på en mysig stuga med kärlekstema. Jag tänkte på många fina människor i mitt liv och deras betydelse. Totaltid dörr till dörr: ca 7h.
Dag 3 påbörjade jag turen mot Kebnekaise Fjällstation. Hade absolut inget större behov av wifi och civilisation men det skulle bli kul att närma sig Sveriges högsta berg. Solen strålade utav bara den och jag fick solskydd av en nyfunnen vän på stationen. Renar uppenbarade sig och strax möttes jag av löpare som sprang Keb Classik, dvs Kebnekaise maration. Tyvärr hade jag bara några dagar tidigare insett att jag precis skulle ankomma till stationen när maraton gick, och att jag inte riktigt hann till start. Men men.. det kommer nya möjligheter. Hejade på löparna och fick infallet att springa maratonbanan åt motsatt håll. Så jag hoppade av Kungsleden och påbörjade löpning i dalen kring Drakryggen. Livet lekte och trots opigga ben var det stora flinet i trynet på mig.
Men nu är det dags att erkänna att flinet försvann efter ett tag. Denna ”motsatta” maratonbana innebar att jag skulle upp till Tarfala. Bara det att löparna sprang i en halv evighet (ca 12-15km) utför i pulsande snö. Så jag fick detta uppför!!
Tll en början med gott mod försås. Käkade delicatobollar och tyckte livet lekte. Men herregud.. jag kom ju inte framåt?! Sprang och gick och sprang och fick. Skar mig på skaren hela tiden och sjönk ner i snön. Käääääämpa Miranda.
Var helt slut i omgångar.. så tröt att jag struntade i hur kall jag var i fötterna och bara la mig ner en stund mitt i en höjd och vilade. Värmen, snön och solen började ta kål på mig. Tack och lov dök det upp en vandrare efter 4-5 h i ensamhet och pratade in lite energi i mig. :)
Och det är såklart att det egentigen var värt det! Egentligen!
När jag kom upp över passagen och tog moränryggen och såg ner på Tarfala-stugan och sjön (som vanligtvis ska vara fri från snö.. ;)
Men ack så trött jag var av all snöpuls… helt finito. Kom till slut till stugan (då sista 10 meterna så simmade jag typ på snön för att slippa sjunka ner till knäna igen.. måste sett helt sjukt ut..).
Här träffade jag 3 goingar som bjöd på saltade jordnötter och skitsnack i 40 minuter så jag hämtade mig. Så fick jag köpa en ny chokladkaka också, och livet började återvända. Sällan skådat en så trött Miranda!!
Snubblade nerför stigarna från Tarfala ner till Kebnekaise fjällstation sista 6 kilonmeterna och ville nästa böla när jag kom fram. Totaltid dörr till dörr: 8 (!!) h.
Som ni förstår hade jag optimal uppladdning inför Kebnekaise toppen. Haha. Men det blev bra. Jag fick roligt middagssällskap och 3 rätters i Elsas kök. Mycket godare än min hemmagjorda grötvariant på gasolköket kvällen innan!
Gick och la mig i hyfsat tid och ställde klockan tidigt (tyckte jag). Uppe med tuppen (tyckte jag) och blev lite förvånad när jag vaknade helt ensam i 10 bäddarsrummet. Alla andra hade redan börjat vandra mot toppen. Lite väl tidiga (tyckte jag alltså…).
En gång för länge sedan sprang jag Västra Leden – t.o.r toppen – Fjällstationen på 4,5h. Så jag tyckte verkligen inte jag behövde starta med tuppen. Speciellt eftersom mina ben var en blandning av smör, spaghetti och potatismos sedan dagen innan.
Så tog en rejäl frukost innan jag drog på mig mina (nu icke så fräscha) löparkläder och begav mig. En fröjd att kunna lämna lite utrustning och vikt hemma på bädden. Trots att solen strålade enormt var fullt skalställ, dunjacka och underställströja med. Men t-shirten verkade räcka väldigt långt även denna dag!
Sedan var det dags att påbörja bestigningen. Enormt mycket mer snö än normalt ungefär överallt. Gjorde tafatta försök att springa uppför. Skrattade åt mig själv och mosiga benen. Trots detta var jag snart ikapp alla uppe-med-tuppen-vandrare. Vi hade en strålande dag framför oss och alla bjöd på pratpauser och smittande leenden. Sådana här dagar drömmer folk om på kebne!
Kämpade mig uppför i några timmar och snart uppenbarade den sig – den stolta glaciären! Sydtoppen i all sin glory. Here we go!
Jag tycker nog minsann att man kan se min kärlek till naturen på denna bild. Löpning i vackra vyer.. hur kan hjärtat inte svämma över av kärlek? TROTS trötta ben?
Satte benen på prov på väg utför och surfade på både snö och sten. Adrenalinet kom igång och livet var minst sagt spännande :)
Blev också en trevlig lunchpaus i solen. Lunchpaketet smakade ljuvligt och benen piggnade på sig. Hade längtat hela dagen efter att få springa de sista kilometerna ner till stationen som bjuder på teknisk och rolig stiglöpning. Trampade mig till slut in på fjällstationen i solen med en dagsfärsk topptur på Kebne – svårt att klaga. Tid ca 6h inkl lunchpaus och snacka med allt och alla :)
Mötte en världstrevlig familj vars öppningsfras var ”Är det inte du på bild här?” och pekade i tidningen Träna. Haha.. alltid får man vara med om nya saker!
Ja.. och nu ska ni få höra helgens tokigaste påhitt. Jag sitter då där i solen med hyfsat massakerade ben, trött skalle och fullständgt NJUTER av känslan och minnen från de senaste dagarna. Det blev om än bättre än väntat och allt är frid och fröjd.
Så dyker min vän Peter upp och jag råkar på något vis föreslå att vi ska köra Östra Leden (som ja inte gjort tidigare). ”Ikväll, vad säger du?” jag förväntar mig ett nej men får tillbaka ett ”Jo, jag har ju alltid velat göra den i midnattssol…”
Så innan jag vet ordet av har jag en löpdejt klockan halv tio upp på toppen av Kebne?! Jag tittar på benen och funderar på om de är med på noterna. Middagens spenderas med 3 glada nya bekanta och ingen av dem tror mig när jag berättar om midnattsturen. Jodå.. vänta bara!
Halv tio sticker vi iväg med opiggaben, säkerhetsutrustning och äventyr i blicken..
Man kan ju tycka att en går till överdrift ibland, men en sådan här möjlighet kan man inte säga nej till!
Vad är oddsen att jag någonsin kommer få med en erfaren vän (minst 50 vändor på Östra Leden) med vilja att springa upp mitt i natten och toppenförutsättningar vädermässigt?!
Östra Leden är klart spexigare… vi klättrar snöryggar och morän, selar fast oss och bär hjälm. Midnattssolen glöder på oss och temperaturen är behaglig. Vi kör en BB (bullpaus) och snart börjar vi närma oss toppen.. igen..
När vi till slut kommer över höjden och ser toppen uppenbara sig så skriker vi rakt ut!!!
Sådant här bara händer inte! Där uppenbarar sig Sydtoppen i en gloria, mitt i natten, och vi, vi är på plats att skåda detta magiska!
Jag är hänförd och lever i nuet till max. Vill bara spara stunden för alltid och vi skrattar åt det surrealistiska och fantastiska i att vi råkar vara på plats här, i detta nu!
UUppe på toppen uppenbarar sig världen och solen strålar fortfarande. Himlen är rosa och den här vändan på toppen slår den tidigare med hästlängder. Det går inte att beskriva med ord helt enkelt.
Ta vara på chanserna som ges helt enkelt.. Är så glad över att få vara med om denna extra och spontana tur!
Vi tar oss ner i god takt och springer utför i nästan 20 min i sträck sista biten.. det känns som att jag flyger fram i snön och snölöpningen tar aldrig slut. Tanken på bensin är klart slut men nu springer vi på upplevelseglädje!
Framme ”hemma” igen kl halv tre. I säng runt 03. Totaltid ca 5h för Östra Leden. Klockan ringer 05.50 och jag uppenbarar mig i frukostsalen kl. 06.20. Jag är SCHLETEN. Jag får i mig kaffe. Lever på nattens äventyr. TACK PETER!!!!!
Ger Kirunafjällen en stor fet kyss innan jag blickar framåt på stigen. ”Bara 19km till Nikkaluokta… seså Miranda.. You can do it”.
Hehe. Om det gick snabbt? KNAPPAST. Men så VÄRT. För äventyret.
Magiska dagar har nått sitt slut men minnena består. Tack naturen!
/ Miranda Kvist, medgrundare av Team Nordic Trail ”Work for it”