Nu börjar nedräkningen. Snart Berlin marathon.
Där får det bära eller brista.
Vi diskuterade de ”olika sätten att springa marathon på” på (den suveräna och fantastiskt goda) brunchen igår hos Mia och Mårten. Alex och Mårten springer – oavsett vad – till max.Rullgardinen ner och KÖR.
Jag har tänkt mycket på det på sista tiden. Jag vet att jag KAN springa tills jag är fullständigt slut men jag har alltid krafter kvar till en spurt, och alltid kan jag fundera på olika scenarion loppet igenom. Alltid kan jag räkna på snitt-tider och reflektera.
Men jag vill också springa på max. På Alex – och Mårtenmax. Rullgardinen ner.
Jag kan visserligen pressa mig, absolut. Men jag vill komma på en ny nivå. Hellnertrött. Max max max.
Det är en talang att kunna ligga och pressa på sitt fysiska yttersta och ändå lyckas hålla det psykiska i schack. Risken är annars att man börjar tvivla mentalt och då är man körd.
Så i Berlin blir det upp till kamp.
Då blir det Mirremax… kanske ska jag väl inte behöva svimma av i mål, men jag får gärna ligga utslagen i en halvtimma och kippa efter andan…
tittar in för första gången på länge och vad är det första jag ser..? en bild som jag har tagit!! hurra vilken sprudlande blogg och energi! precis som du! världens största kram!
IIIIIDDDDAAA MIN VÄÄÄÄÄNN!!!! Oavsett när, vad och hur så finns det alltid plats för dig i mitt hjärta :-) Hoppas du förstår det. FInns alltid för dig. Kram!!
Min kära Simon är också expert på det där – att maxa totalt. Förra året maxade han så pass på Lidingöloppet att han svimmade (!) i mål och fick åka ambulans till sjukhuset där han blev kvar till dagen efter. Riktigt SÅ mycket behöver man kanske inte maxa;)
Svimma i mål – shit mitt nya mål?!
Glöm inte ambulansen också, annars räknas det inte! Haha ;)
Jag får alltid skäll av sambon för att jag aldrig maxar… Som när vi sprang Gbg-varvet till exempel och jag skuttade runt efteråt medan han var helt död… Hahaha… Trivs med att vara bekväm tror jag…
Jag med!! ;( på gott och ont..