Det är synd att se att Petra åker på elaka kommentarer på sin blogg.
Jag själv är ju förskonad och får i stort sett aldrig höra något negativt.
Så det är tråkigt som sagt. Jag funderar på varför det blir så. Varför hon ska behöva höra att hon aldrig blir snabbare? Varför någon tar sig den rätten? (När hon faktiskt dessutom blir snabbare. Men vadå inte ”tillräckligt snabb”?)
Jag försöker (även om det glöms då och då) att förmedla vad löpningen är. På sin – egen – nivå. Min löpning är på min nivå. Din löpning är på din nivå.
Att ingen människas löpning kan jämföras med någon annans. Möjligtvis eliten då, men nu pratar jag om mina bloggläsare och mina bloggkollegor. Det kanske är 0,001% av alla löpare som faktiskt tävlar inom löpning på elitnivå. Så vi bortser från dem då.
Vi (andra) kämpar, svettas och tränar skiten ur oss för att bli bättre. För att jämföras med andra löpare? Nej egentligen inte. Utan för att se vad vi kan. Vår egen nivå.
Jag har varit inne på det förr men det tål att upprepas. Det är okej att tycka att andra är snabbare och vilja dit. Det är också okej att vilja springa lika långt som kompisen. Men man behöver inte tycka att man är sämst för att Isabellah Andersson är snabbare. Då kan man ju liksom ge upp på stört..
Jag drar inspiration av andra och jag utvecklas. Jag ser mig själv springa både längre och snabbare. Jag gillar att tävla och jag gillar att förbättras. Men ingen ska komma och knäppa mig på fingrarna och tycke att jag borde vara ”snabbare nu.. eller fixa xx.xx på 10km för att jag har hållit på ett tag…” . För att alla tränar ju heller inte mot prestation. Vissa för livskvalitet, andra för prestation och en tredje för dem båda. Någon kanske bara vill kuta bort lite rastlöshet. Så satsar några på 100m och andra på 100km. Rätt så breda begrepp med andra ord
Så ingen kan komma och klaga på någon annans utvecklingskurva. Det är liksom inte okej. Vi vill olika mycket och vi har olika bra förutsättningar, gener och krav. Olika bakgrund, olika stora/små möjligheter till träning och olika pannben.
Det är liksom det som är så fantastiskt med löpning. Att man jämför med sig själv. Att förbättra sina egna resultat och att se sin egen utveckling gå framåt.
Jag äro löpare liksom. På min nivå :-)
PRECIS! Jag brukar ofta tänka på att man inte kan jämföra sig med andra löpare, på flera sätt.Tydligaste blir det ju i motionsspår som går runt; du möter en kille på 3km spåret som flåsar tungt och är helt slut. Då kan man ju tro att han helt enkelt är en nybörjare som blir trött av 3km, MEN han kan ju även vara mitt inne i ett intervallpass och ha spurtat snabbt en sträcke just före, eller varför inte vara i slutet av ett långpass….. det blir liksom fel hur man än försöker. Det är ju som du säger; ”vadå ”tillräckligt snabbt”?”
Det är sånt man kanske inte alltid tänker på, så det är ju en himla tur att det uppmärksammas i bloggar! ;)
Du tar upp flera intressanta aspekter av idrottande och kommunikation. Ska inte skriva någon lång text nu men en sak jag ofta funderar över när jag exempelvis läser bloggar är personens syfte med sitt idrottande. Den som är klar över detta syfte tror i varje fall jag har bättre förutsättningar för att sätta upp relevanta mål och för att vara framgångsrik i sin kommunikation. Syftet med mitt eget idrottande är till största delen att fortsätta ha en utmärkt hälsa.
Superbra uttryckt och skrivet!
Än en gång konstaterar jag att du lyckats göra en fullträff.
Kan inte säga annat än att jag instämmer med varenda ord du skriver.
Du är så grym på att förmedla din kärlek till löpning och att få andra att våga utmana sej själva.
Men som i alla sammanhang finns det en klick människor som inte förstår och som tyvärr inte besitter den spärr så att det stannar vid det, utan de måste dessutom uttala sej. Det är beklagligt eftersom jag tror att de flesta skulle bli berörda av såna hårda oförstående ord.
I väntan på att vederbörande kommer till insikt med vad löpning handlar om (kan vara en utopi att hoppas på kanske…) finns bara en sak att göra…
-Springa vidare! Wiiihooooooo!