Ja idag satte jag nog all time high på milen. Jag joggade (ingen löpning här heller) den mest långsamma mil jag någonsin har joggat.
Jag som pratade om hur jag har känt mig supertaggad och pigg, ops.. Men vet ni, jag försökte inte ens öka tempot. Inte ens en aning, jag bara njöt av mitt långsamma joggande i snöslasken. Jag passerade 6km på samma tid som mitt PB på milen. Lite strattretande ok. Jag flöt iväg med tankarna precis som Sara skrev om i sitt inlägg, jag var medveten och därefter försvann jag långt bort i filosofiska funderingar. Cogito, ego sum helt klart.
Mina tankegångar utvecklades ungefär såhär:
I det här tempot kan jag ju fortsätta en evighet – ja men det borde jag ju göra någon dag – ja undra hur långt jag kan springa – undra om jag kan springa ett sånt där 246km-lopp någon dag – eller ännu längre – eller någon Rune Larsson-grej – kanske springa till Italien? – Eller springa från norra till södra Italien?
..och här började jag nästan detaljplanera..
Det får ju inte vara för varmt, så september skulle nog funka. Man skulle kunna börja i Valtellina och jobba sig neråt. Bara springa under dagens ljusa timmar, och sova på hotell, jag är ju inget campingfreak direkt. Dessutom är man ensam tjej så det kan ju vara farligt att drälla omkring hursomhelst på natten. Sedan har man ju ett överflöd av kolhydrater, massa trevliga och pratsamma italienare – och tänk så många underbara städer man skulle träffa på! Så mycket underbar mat man skulle äta! Undra hur lång tid det skulle ta egentligen, en månad..? Man skulle kanske behöva följebil, eller följdecykel. Sedan finns det ju den där grejen med hundarna, hur hur många miljontals hundar som kommer hinna jaga en innan man är klar? Hur ska man skydda sig mot det då.. hmm luftpistol? Men tänk om någon maffioso tror att det är en riktig och så blir man skjuten på kuppen??!
Ungefär där urartade mina funderingar. Men oroa er inte hörrni, jag kommer ju inte göra det imorn, eller nästa vecka. Drömma ska man! Någon gång i framtiden kanske.. jag är ju alltid haft något konstigt driv om att gå längre än de flesta..
Så det gjorde inget att det gick långsamt. Det var mest bekvämt. Dessutom roade jag mig med att springa med så låg puls som möjligt och fick till en medelpuls på 141! Sjukt lågt för mig (med maxpuls på 204)!
10km, 1.08.28, tempo 6.51 (ja nog var det jogg..jag sprang ju mina 33k i söndags snabbare…)
Jag kan ta hand om dig från Neapel och söderut, så därifrån behöver du inte oroa dig varken för mänskliga eller vanliga hundar ;-)
Känslan att känna ” det här kan jag fortsätta med hur länge som helst” är UNDERBAR :)
Vi har likadana damasker :D
Bra jobbat!!
”jag har ju alltid haft något konstigt driv om att gå längre än de flesta..”
Den meningen är liksom allt bevis som behövs för att du ska springa ultra! :)
Hej Miranda;
Bra puls nivå och det kanske är där som dina långpass(Ultra pass) ska ligga på för att klara av en riktig ultra distans. Visst är det en skön käsnsa när man känner sig stark och kan springa jättelångt utan att känna sig besvärad.
Skön känsla, håll kvar den :)
/Gax-Staffan
Det är en speciell känsla det då man får in farten som man känner att man kan springa huur låångt som helst! Men ska du springa över 20 mil måste du nog skaffa dig ett vätskebälte :)
Vad bra dina slipstoppers ser ut att sitta! :) Kul att läsa om dina drömmar också!
Härliga drömmar. Jag tror att det skulle vara en helt fantastisk upplevelse. Jag har också drömmar också om att göra några äventyr. Go girl! :)