Jag fick frågan igår om jag aldrig är rädd i mörkret?
Det är en intressant fråga. Förra året sprang jag ju i snitt 30mil/mån och ALLA utomhus. Nu i år kommer jag också mosa stora mängder mil utomhus i mörkret.
Om jag är rädd ibland? Kanske. Visst blir jag rädd. Inte egentligen för mörkret i sig, men absolut att även jag kan känna mig lite utsatt i mörkret. Hur tuff man än känner sig med pumpande hög musik i öronen och intervallben – absolut att mörkret som bäddar in gör en lite mer osäker på omgivningen.
Jag är egentligen inte rädd – och tror inte att det kommer hända mig saker på löpningen – men jag är inte dum. Jag tar omvägar nu när det är mörkt. Springer längre och på tråkigare vägar längst med bilar när det är mörkt och jag är ute själv. Springer absolut allra helst med folk i mörkret, eller på platser som jag vet är fulla av motionärer även kvällstid.
Det är svårt det där. Visst förstår jag att oddsen för att jag ska råka ut för något är minimal, det är den ju, och jag ogillar verkligen att behöva begränsa mig pga mörkret – men samtidigt försöker jag vara realist! Jag går i alla fall inte och ställer mig på hamsterbandet inomhus, utan gör bara vissa justeringar i planeringen. Ändrar lite löprundor.
Ibland blir jag dock mer rädd än andra. Som nu när detta häktesmordet skedde. Det gav mig en klump i magen. En 24-årig tjej mördas av en galning och på bild ser man henne le med texten ”1min40s senare är hon död – hon anar ingenting”. Okej. Det har ingenting med löpning att göra – men om människor. När saker som dessa sker ifrågasätter jag allt. Då funderar jag på vad det är för galna människor ute och härjar och jag ifrågasätter mänskligheten överlag. Som när en kvinna blev kniv-attackerad på en joggigrunda i Jakobsberg (där jag jobbar!) – då ifrågasätter jag också allt. Tar jag risker? Är det galningar överallt?
För ett tag sedan var jag på väg hemåt från innerstan sent. Då skrämdes jag upp av två killar som såg påverkade ut och den ena höll något knivliknande föremål i handen. Jag sprang rakt över gatan och blev ropad efter och rejält skrämd. Om det sitter kvar spår efter det? Jajamen. Ovisst dock om de hade kniv eller inte, men det var mörkt och de betedde sig riktigt obehagligt. Det påverkar mig i allra högsta grad. Jag är inte alltid så tuff som jag möjligtvis ger sken av att vara.
Men….
Men så minns jag alltid att det är framförallt goda människor som existerar.. fina människor. Människor som bara vill leva och vara glada. Som bryr sig om varandra och inte vill skada varandra. Trots att media ger en helt annan bild.
Och då känner jag mig trygg igen.
Så om jag är rädd? Nej inte riktigt. Men jag är realist. I stort sett alla människor är människor som vill varandra gott. Sedan finns det galningar också. Därför rekommenderar jag alla som känner sig nervösa i spåret att springa med vänner/löpargrupp eller längst med upplysta vägar.
För snälla. Sluta för guds skulle bara inte att springa pga mörkret. Det är INTE ok.
Livet är till för att levas och löpningen är en del av det!
Intressant inlägg. Jag själv väljer tyvärr hamsterbandet för ofta pga mörkret =(
Bra inlägg! Jag ska till Stockholm nästa vecka, torsdag och fredag och behöver någonstans att springa på kvällen. Det är full rulle på dagen, så jag kommer inte ut före 18 och känner lite rädsla i magen för att springa i Stockholm. Kommer att bo intill Centralen och Kungsbron, är det tryckt att springa på Kungsholmen på upplysta gator? Planerar att springa en kortare sträcka fram o tillbaka eventuellt.
Ullis, det är absolut tryggt! Mycket tryggare inne i stan där det är mer upplyst än någon annanstans :-) Längst med Norrmälarstrand är det alltid mycket folk!
Bra inlägg! Ibland blir jag rädd, men det är nog mest min fantasi som sätter sprätt på det hela. Och jag har undvikit helmörka sträckor just på grund av mörkret. För jag hade ingen pannlampa eller nåt sånt. Och jag var så arg på mig själv för det, för det bästa är ju att jag inte behöver vara rädd här. Jag bor på landet på ett litet ställe där typ alla känner alla, och visst hemska saker kan ju hända här också men sannolikheten är minimal. Men har man livlig fantasi så har man ;) Fast å andra sidan skulle jag aldrig byta ut löpning i mörkret mot löpning på band inomhus. Nej usch.
Tack för svar :)
Jag springer oxå i mörkret men som igår när jag skulle springa 10 km i samhället där jag bor drar jag inte iväg så långt, undviker att springa där jag måste passera massa läskiga tunnlar med massa buskar… Jag sprang i samhället, gata upp och gata ner, det var skittråkigt :) Men jag sprang iaf mina 10 och kom hem helskinnad! En gång i veckan har jag löpdejt med en kompis och då drar vi iväg längre.
Återigen tack för svar! kram ylva
Det är när jag läser inlägg som det här som jag faktiskt glädjer mig åt att bo på landet! Mitt problem är brist på gatlysen och den stora rädslan för älgar och vildsvin. Inser nu att de nog är ganska ofarliga i jämförelse!
Bra att du vågar. Jag har alltid vågar springa på kvällarna, men sedan jag flyttade till Örebro och det varit typ 1 våldtäkt i veckan så känns det inte lika kul längre… Speciellt inte då de fyra senaste alla varit i samma område som jag bor, de två närmaste endast 200m ifrån min lght… Chansen är inte stor att det skulle hända just mig, men det är inte värt risken.
Bra inlägg. Jag är faktiskt mest rädd för bilar och djur när jag är ute och springer i mörker. Galna människor finns överallt och visst, man bör vara försiktig men att gå runt och vara rädd – nja, hoppas jag slipper det! Trevlig helg!
Hamsterbandet var verkligen namnet :)
Faktiskt grymt mysigt med pannlampa och sällskap i mörkret!