Jag har ju egentligen inte skrivit ner mina träningsrelaterade nyårmål än. Varför?

Jo för att de har sviktat. Hade du frågat mig i början av december hade det varit solklart. Men nu är det mindre solklart. En kombination av lång återhämtningstid, knäont, trötthet och utmattning är väl svaret. Och när jag inte känner mig stark har jag svårt att tänka på mål och utmaningar.

Egentligen så är det rätt simpelt. När jag är stark blir jag starkare av bara farten. Allt som går bra boostar min energi och det känns stundtals som om ingenting kan få ner mig på jorden. När jag dock är svag (visserligen inte alls speciellt ofta) så blir jag svagare av det mesta. Jag är verkligen helt ärlig. När jag är stark är en 5milsrunda nemas problemas. När jag är svag är en tvättkorg tillräckligt mycket för att bryta ner mig. Typ.

Så jag har reviderat min tävlingskalender för nästa år. Och den är inte klar än heller. Jag tror det får ”komma när det kommer”. Alltså styrkan och motivationen.

I dagsläget känns det lite som att jag går på sparlåga. Jag fick en fråga om varför jag är trött? Jadu. ”Trött” är ett vitt begrepp. Men kanske är jag inte helt återhämtad från förra årets eskapader. Kanske har så mycket hänt i livet på sista tiden att luften gått ur mig lite grann. Ja, kanske det sistnämnda. Och så undrar man hur man ska göra det bättre/större? Men som mamma sa åt mig igår. ”Miranda, nu tar du det lugnt. Man behöver inte toppa allt jämt. Rid ut stormen. Du ska se att det är bättre snart”. Smarta mor min.

Så istället för att tänka framåt – som jag alltid gör – så tänker jag i ”just nu”. Jag är ju annars känd för att knappt ha avslutat en grej förrän nästa är planerad och klar och en tredje grej är påbörjad ;-)

..och det är ju den jag är. Men jag kommer tillbaka dit. Jag ska bara ta det lite lugnt framöver ett tag. Dock kan ju känslan dyka upp om att jag inte haft någon bra träning sedan i början av december.. så kan det slå mig ibland att ”jag bör träna för att blogga om något kul”. Men det är ju strunt egentligen. Ni är väl med mig även om jag tar det lugnt ett tag?

Hursom.

Summa kardemumma.

Ibland har man dippar. Vad jag förstår. Det händer mig otroligt sällan och jag får väl gå tillbaka till våren 2009 då jag kände mig såhär. Förvirrad, trött och nedstämd. Då visste jag inte riktigt vad jag ville med livet. Och kanske är jag där nu. Lite förvirrad över vad livet ska erbjuda mig de närmsta åren. Det är mycket på gång, men jag vill så mycket mer. Kanske är det också en stressfaktor.

Våren 2009 hade jag precis utbildat mig till Inköpare och lyckades jag få jobb på ett internationellt företag i norra Italien; få möjligheten att flytta dit och börja springa i bergen – så det löste sig ju fint.

Det ska nog lösa sig nu också. Jag ska bara bestämma mig för vad jag vill den närmsta tiden. Och så kommer nog orken tillbaka snart. Egentligen är ju livet fyllt av möjligheter. Det får man ju inte glömma :-)