Min tvillingsyster är ju Sveriges starkaste junior inom Styrkelyft. Själv anser man sig ju ha skapliga kvalitéer inom löpning, och med målet att springa så långt som det bara är möjligt – syrran å andra sidan vill lyfta så mycket som det bara är möjligt.
Är det inte lite galet egentligen? Hon brukar säga att det är så skönt med styrketräning för att smärtan är över så pass snabbt, dvs man maxar ju aldrig superlänge. Lyft och sen klart. Jag å andra sidan tycker att det är värre att pusha sig själv inom styrketräning är löpning, i löpning så tycker jag nästan om lidandet ibland, jag välkomnar intervallsmärtan!
Så lika, men ändå så olika?
(obs en gammal bild)
Så idag på gymmet så försökte jag vara min syster. Min syster är i sitt ESS på gymmet. Hon ÄGER gymmet.
Jag ägde inget gym idag kan jag meddela. Jag lyckades i alla fall mosa på ganska hårt på triceps, bröst och mage.. Men inga systervikter såklart.
Ska ta mig till Örebro och träna på hennes styrkelyftarklubb snart, så ska ni få se äkta styrka! Inget ”fjantande” i löpspåret ;)
Vad kul, ni måste ju kunna inspirerar och lära massor av varandra. Ni är väldigt lika tycker jag. Faktum är att jag nog inte ser vem som är vem… men misstänker att det är syster i rött.
Åhh sötisen, tack för inlägget!
Kul att kunna insirera varandra så, samma med min syster :)
/ökkträningskompis ellen :)