Ja, men herregud hur ligger det egentligen till? Är jag inte italienare överhuvudtaget?
I förra inlägget ”avslöjade” jag att jag är hälften irakier och hälften svensk. Uppenbarligen förvånade detta många då jag fick kommentarer om att flera trodde att jag är lite italienare. Tro mig, ni är inte de första att förvånas. Hela mitt liv har jag förklarat att jag är hälften irakier, hälften svensk och så lite italiensk såklart.
Men det går ju inte ihop? Nej inte egentligen, och ajuste jag är lite persisk också.. från farmor.
Nu får vi väl ta och reda ut denna mångkulturella röra, eller hur?
Det började med att en liten grabb föddes i utkanterna av Bagdad och en liten tös föddes i Motala. Dessa kom att bli mina föräldrar. Grabben lämnade Irak vid 18 års ålder och tog sig vidare till Sarajevo och en massa andra städer innan han till slut ”slog sig ner” i Perugia, en levande studentstad ett par timmar från Rom i Italien. Denna grabb charmerade folk och jobbade med allt från marknadsförsäljning till svamp-plockning. Den lilla tösen däremot växte upp i Borås och drog vid 16 års ålder iväg för att bosätta sig ensam. Denna donna blev snabbt en självständig och driftig kvinna som efter ett tag även tog sig upp till Stockholm.
Sedan kommer slumpen med i det hela. Slumpen heter Anna som hade träffat en Ahmed i Italien, och Anna ville ha sällskap till sina Italienska studier. Detta underbara språk skulle studeras i Perugia, den vibrerande studentstaden. Den självständiga donnan var med på noterna, för italienare har man ju hört bra om?
Ingen av dessa visste vad som skulle hända, men kärleken slog ner som en blixt. Vem bryr sig om sådana småsaker som att de inte ens pratade samma språk? När det finns kärlek i bilden så behövs inga ord.
Dessa fina människor bodde därefter en tid i Italien och pratade sitt språk som kom att bli italienska. Helt plötsligt fanns det även två nya med i bilden, nämligen jag och min tvillingsyster. Då var (det roliga slut?) det dags att tänka på framtiden.
Framtiden stavades Stockholm och säkerhet, jobb och nytt land för grabben. Trots donna och två barn fick denne grabb inte komma till Sverige förrän 10 (!) månader efter födseln, eftersom byrakrati är byrå-långsam-krati.
Men sen påbörjades ett nytt liv. Ett liv med tvillingdöttrar och ganska snart en liten son. Grabben lärde sig svenska och försökte också att lära sina barn arabiska. På samma gång pratades italienska i hemmet. Det blev alldeles för galet, så till slut valdes italienskan som ”hemmaspråk” och än idag är det det språk som hörs i den lilla villan i Stockholm.
Barnen växte upp och förstod italienska, men de var ju inte italienare? Fyfan vad konstigt? Nej, inte nu när ni vet bakgrunden.
Barnen pratade aldrig italienska, utan de pratade ju bara svenska. Men de förstod perfekt italienska, ännu knäppare? Ja, absolut.
Ett av barnen, den äldsta av de, åkte till Perugua och ”gick i sina föräldrars fotspår” direkt efter studenten och studerade italienska. Denna lilla tös skulle även efter ett tag landa ett häftigt jobb på ett italienskt företag och flytta dit. Där stannade hon i 8 månader.
Nu är hon hemma igen.
Halvirakier, halvsvensk och så Italien i mitt hjärta.
Sådär, nu vet ni även den historian också. En mångkulturell flicka, stolt över varenda liten bit!
Wow! Vilken spännande historia :)
Vilken härlig berättelse du delar med dig av och sann är den med!
Aha, väldigt spännande historia din familj bär på! Det var på de lilla viset, tyckte väl du var för snyggt för att ha italienskt blod i dig ;)
Vilken underbar familjehistoria! :)
Wow, vilken spännande läsning! Grymt cool tjej du är! :-)
Vilken fin saga :)
Jättebra skrivet Miranda! Så underhållande och med en sådan värme! Jag blir glad av att läsa!
Vilken härlig historia! :-)
Eller kanske inte halv och halv, men 100% irakier, 100% svenskar och 100% italienare :D
Vilken härlig historia! That’s why…
Vilken underbar solskenshistoria!! Tack för den inblicken, nu känner vi dig lite mer.
Vill bara huta åt dig på en punkt min kära dotter. Så som jag hade längtat efter barn så kan du ju inte ens skoja om att det roliga tog slut när ni våra kära döttrar kom – då började det – det roliga alltså!!!!
Ojoj, du uppdaterar så mycket att jag var tvungen att läsa jättemånga inlägg nu men jag klagar inte. Du skriver väldigt fint och den här lilla berättelsen gjorde mig rörd. Kärlek och familjeband är så härlig och så var det roligt med en lite personligare bild av din bakgrund…