Det är med spänning som jag läser kommentarerna till Petras joggpepp-inlägg. Haha. Riktigt roligt faktiskt! Jag är helt med Petra i hur hon tänker kring det tveksamma i att grabbar får tunga artiklar med träningsprogram och tjejer får joggpepp i diverse tidningar.

Jag har sedan länge lagt tidningarna på hyllan. Jag kanske köper en RunnersWorld då och då om det ska flygas, men jag har ingen stående prenumeration hos någon tidning. Det ger mig helt enkelt inte samma värde som nätet ger mig. Den kopiösa mängden INSPIRATION i bloggar, träningssajter och forum är långt mycket större än de 40 sidor som tidningen producerar. Missförstå mig inte, jag kan tycka att det är en riktigt trevlig stund att läsa lite krönikor och nörda lite i en RunnersWorld, samt titta på lite fina löparbilder… MEN…ni vet, jag är ju nästan född på 90talet… Tidningar liksom? Not so much. Inte i mitt liv i alla fall. Och det grymma med nätet är att jag-väljer-själv. Mjölksyraintervaller eller färgmatchade strumpor, jag kan läsa om precis det jag vill!

Ständigt uppkopplad med andra ord. Med valet att läsa precis den typen av ”pepp” jag väljer. Där kompisarna träningsregistreringar på Funbeat och sköna blogginlägg är långt mycket mer inspirerande än en tidnings halvsida med sådant som jag många gånger redan läst om tidigare.. ;-)

Men visst. Inte vill jag att tidningarna ska dö heller, det är ju sjukt kul att någon gång då och då vara med i dem. Det är ändå trots allt häftigt att bli ”publicerad”, men på något vis tror jag att jag är lite för kräsen och har för höga krav. Jag menar, det är sjukt, men om någon inte bloggar på en hel dag så undrar man vad personen i fråga sysslar med, har hen lagt ner sitt bloggande? ;) Ja, ni fattar. Jag vill ha updates. Mer. Ofta. Oftare än vad en tidning ger mig.

Så summa kardemumma är att det är himla tur att nätet finns. Så vi kan välja själva precis som vi vill, och fyllas upp av sådant som vi vill läsa om.

Med ett nyhetsflöde som aldrig tar slut… The way I like it.