När det kommer en raksträcka, en grymt bra låt och benen bara flyger fram. Perfekt.
Benen pinnar på och musiken pumpar i ögonen. Totalt jävla underbart… och så springer man förmodligen bra mycket snabbare än vad jag egentligen bör göra (med tanke på att det är ett återhämtningspass). Men bara för en stund. För att man måste ju få njuta också?
Rastlösheten tog över mig idag. Hjälp, jag blev tokig av den icke-aktivitet som skedde hemma hos mig. Mellan soffan och köksbordet var den största sträckan. Efter en del del ”Tjänsten är tillsatt”-mail så började jag snudd på bli tokig pga den ofrivilliga vilan.
Så jag tog till mitt endorfinknep – Löpning.
Fortfarande med ultradebuten i benen gick det långsamt, men jag drog på några snabba rushar och bara njöt av löpningen. Inga tankar, bara njutning.
Inga mängder idag, jag tror inte det är bra såhär strax efteråt lördagens bravader, jag är ju ingen stålkvinna.
Men det var fint så länge det varade. Speciellt när allt kändes perfekt. Inte undra på att man blir löparnörd och löparberoende. Känner du igen dig?
Summa: 5km, 28:52, 5.46min/km, puls 138.
Känner igen känslan, skönt att kunna använda löpning som medicin för själen ibland. Fatta om man var en soffpotatis varje dag i veckan, året runt. Hemskt!
Gör det inte ont när musiken pumpar i ögonen? ;-)
Neeeeeeej, det är mycket trevligt :D
Du behöver en hobby! ;-)
Nej jag behöver EN TILL, löpning, smyckestillverkning och VAD? Tips?
Klokt att ta det lite lugnt så här dagarna efter ert mega-pass! Håller med Ingmarie, du kanske skulle börja bli klickoman som jag ;-)
Klickoman utan inkomst, vill du verkligen uppmuntra det? ;)
Känner absolut igen mig. Och förresten det är väl självklart att du är en stålkvinna, du sprang väl otroligt långt i söndags om jag inte har fel ;-) Imponerande!!