Hmm.. jag vet ju att jag kan prata lite, och jag vet med mig om att jag pratar mycket när vi är ute och pringer. I lördags så pratade jag nog extra mycket för att slippa tänka på mina stackars ben.
Så..
…bör jag ta detta som en pik? ;)
Från Jannes blogg, i inlägget om Råsta runt:
Efter ett tag såg jag även Miranda som tog följe med Paula.
Själv låg jag bakom och inväntade att Miranda skulle ta
en andningspaus från att prata så att jag kunde säga hej till
henne också…
En Miranda från Råsta Runt som faktiskt inte pratar…
Det är ju alltid trevligt att prata om man orkar både det och att springa… :) Själv var jag stelfrusen i ansiktet, så jag hade svårt att prata…
Miranda, du ska fortsätta att prata! Jag ska babbla på med dig när det är lite varamare där ute ;)
Håller med Janne – fortsätt prata, det är bara kul och i likhet med Janne så blir jag ibland så stelfrusen i ansiktet att jag inte kan svara. Men jag gillar att du pratar :)
Om du inte pratar är det ju något fel, då är det ju inte miranda! Kanske det är din och syrrans tysta trillingsyster som hoppat fram i så fall ;)