Under mina 16km i skogen i eftermiddags fick jag uppleva regn, sen sol, sen vind. Ruskigt men ändå mysigt på samma gång. Behövde en egen runda i skogen.
Förr var jag lite känd för att ”aldrig träna själv” och jag kan nog ärligt säga att jag säkert inte skulle behöva det om jag inte ville. Men jag inser mer och mer att mina ensamrundor behövs, speciellt nu när man börjat coacha också. Man behöver de där ensamma löpstegen ibland helt enkelt. Egna tankarna i skogen. Ensamtid.
Skogen var vacker idag.
Benen inte överdrivet pigga, men fram kom jag och lycklig var jag.
På långpassen kommer de bra idéerna. Låter som en härlig tur!
Gött mos! Jag behöver springa själv rätt ofta, det är liksom min tänkartid. Jag, löpstegen och skogen helt enkelt!