Sedan jag flyttade hemifrån i september 2008 har jag spenderat ofantligt många timmar med mamma i promenerande tillstånd. Jag tycker nästan att promenader är den ultimata sällskapssysselsättningen. Det är kravlöst, enkelt och flexbelt.

..och så är det ju mysigt också! Speciellt när man promenerar sent i mörkret.

Idag fick vi med oss stora lillebror också. Vi kan ju inte låta bli att larva oss heller, sådana är vi!

Jag vet vad ni tänker. ”Hur kan en sådan liten kvinna få så stora barn??” Jo, vi undrar samma sak. Pappa är ju inte mycket längre direkt. Vi är uppvuxna på pasta, kan det vara hemligheten?

Här kör vi någon sorts ”vasup?” grej. Fråga inte varför, för jag har inget svar. Skoj när den är som bäst helt enkelt: totalt knäpp!