Ida tipsade mig om ett jobb här i Milano. Hon tyckte att det skulle passa mig.

Jag måste erkänna att sedan jag satte min fot på italiensk mark igen har jag insett hur mycket jag har saknat det. Det är något speciellt ändå! Jag känner mig lugn och harmonisk. Ja…jag har saknat det verkligen.

Så vad gjorde jag då? Jo jag sökte det där jobbet. Bara sådär, utan att kolla med sambon. Förlåt älskling. Precis som förra gången, men då försvarade jag mig med ”Men vadå, det är ju inte som att jag kommer att få det heller?!” och gick och fick det. Samtidigt som jag sökte massa svenska jobb och blev nobbad. Ops. Så blev det Italien-liv i 8 månader för min del.

Men vadå, det är ju inte som att jag kommer gå och få det här jobbet också heller? Vad är oddsen för sådant? I så fall måste det vara något seriöst galet med att italienare gillar mig och svenskar hatar mig.

Äh man kan ju alltid drömma lite. Då skulle det ju bli dagliga cappuccinos igen.. mmm….

Det är förresten här jag bor just nu. Ett stenkast från San Siro. Vackert va?