Idag vaknade jag fylld av glädje. Solen sken och det var perfekt löpväder. Hann avundas alla som skulle ut på långlopp idag, men samtidigt var jag glad för att jag skulle i alla fall få springa lite!

På med kläderna och iväg.

Noterar snabbt att pulsen är lite för hög, och andningen är lite för jobbig. Tänker att det kanske är för att det var ett tag sedan jag sprang?

Pulsen är fortfarande lite för hög, och det känns lite för tungt för vad som är normalt. Jag ignorerar känslan och tycker att jag minsann kan springa ändå.

Så kommer jag till den punkten då jag måste börja deala med mig själv. Jag vill ju så gärna springa och vad är 5km egentligen? Herrgud, bara 5km?!

Men om jag genomför 5km så kanske jag tvingas vila ännu en vecka?

Jag radar upp alla nackdelar med att springa iväg ytterliggare och vänder till slut MOTVILLIGT hem igen. Visst var jag duktig egentligen – det är ett framsteg för mig att kunna avbryta ett träningspass, speciellt när jag verkligen inte vill. Men det känns såklart ändå för jävligt att behöva göra det.

Men nu ska jag äta en massa pizza och glass och försöka glömma mina sorger (och försöker boosta det immunförsvar jag har som  vägrar samarbeta med mig)…