När jag i fredags sprang 40km på träning fick jag göra ett val efter ca 31km. Mitt sällskap vek av och tog bussen hem medans jag fortsatte. Jag hade alltså 9km att avverka innan jag var klar; med sega ben och en olidlig hetta. Vattnet hade tagit slut också.

Jag fortsatte sakta fram. Jag blev lite orolig faktiskt. Jag visste att det skulle bli tungt att fortsätta utan sällskap. Man blir så härligt distraherad av sällskap; man pratar om allt mellan himmel och jord och man njuter av samtalet i den fina miljön. Jag glömmer ju ibland även bort vad jag sysslar med…

Men så tog jag mig framåt. Jag började försöka mota bort mina negativa tankar om att allt var jobbigt. Jag var inte distraherad längre utan kände segheten, hettan och smärtan av skavsåren på vänster fot. Jag kände vätskebristen.

Men då gjorde jag ett val. Ett val att tänka på rätt och bäst sätt.

Jag började boosta mitt självförtroende. Jag vet att jag springer bättre om jag känner mig duktig. Jag vet att det fungerar som mycket bättre tändvätska än att tänka ”Det känns inte alls segt i benen”. Jag vet att alternativet att skryta om mig själv inombords är det absolut bästa för att få mig att kämpa.

Så jag började tänka på det här sättet:

– Hur många gör en sådan här galen sak? (Positivt menat).

– Hur många GÖR VERKLIGEN en sådan här sak?

– Hur många är såhär duktiga?!

– Hur många är såhär coola?!

Sedan fortsatte jag att boosta mitt självförtreonde med att berätta för mig själv hur bra och duktig jag var. Jag lovar er alla därute att sånt biter på en, man får genast en mer rak hållning och stegen lättar.

Jag tänkte på människor som har sprungit galnare grejer och jag fylldes av ännu mer motivation. Av människor som springer 5-6 mil på träning, av människor som springer mellan länder på tävling och av folk som pressar sig till dem stupar. Av dem fick jag mer inspiration till att fortsätta, och jag tänkte att någonstans – någonstans, måste de ju ha börjat springa? De måste ju ha varit på min nivå någon gång också?

Vilket betyder att jag en dag (om jag fortsätter som jag gör) kommer att kunna vara på deras nivå?

Att jag också en dag kommer kunna springa genom Sverige? Springa Spartathlon och andra helt MAGISKA äventyr?

Så gick mina tankar hursomhelst sista milen i fredags. Jag ökade farten och snittade sista 7km på ca 5.30tempo. Bara för att huvudet skickade ut en massa ny bränsle till benen. Jag upplevde det t.o.m som ganska enkelt att genomföra den sista biten.

Mental träning. Det ger så mycket. Tänker du på sådant?