Okej, jag springer 56km på söndagen.

Sedan sätter jag mig på cykeln på måndagen och cyklar till mig ett nytt distansrekord på 76km???!!

WHooooot?

Tro mig, detta hade jag inte planerat för FEM ÖRE. Jag var ju nöjd bara med att cykla fram och tillbaka till jobbet idag; 20km. Men så fick jag en förfrågan om en ”enkel cykeltur” på mobilen. Visst tänkte jag, solen sken och jag hade ju pigga ben, varför inte?

Vad som hände sen är fan helt sjukt.

SÅhär planerade jag turen – lugnt och behagligt alltså.

Alex och hans polare hade kört intervaller innan jag anslöt. Jag hade lattjat mig fram till Brommaplansrondellen i rekordsega 18km/h och fortsatte ta det lugnt ett bra tag.

Vi drog på lite mer tempo när vi väl var ute på Ekerö. Jäklar vad vackert det är där alltså, man blir så bländad av skönheten så nära Stockholm. Väl borta från de större vägarna fick vi helt underbara cykelvägar att ta oss fram på och tempot hölls ju ständigt i 28-35km/h.

Jag hade grymt pigga ben och mil efter mil försvann. Plötsligt kom det en backe och vi drog på backtävling, och så på nästa igen osv. Benen kämpade.

Sedan kom jag väl fram till en dipp då jag insåg lite vad jag höll på med. IGÅR SPRANG JAG 56KM. VAD SYSSLAR JAG MED? Men samtidigt så kände jag mig sådär ruskigt vältränad som hade så mycket att ge dagen efter. Man blir liksom egoboostad för varje energiskt tag man tar.

Fast efter en stund började det bli lite tungt igen, men då inser  vi att vi kanske inte är så nära civilisation som vi trodde. 30km kvar till Stockholm? HOPPSAN!

Då kändes det tungt! Jag gnällde lite också… ;)

Men så rullade vi på och drog om vartannat och snicksnackade. Jag insåg att kanske är jag inte en så usel cyklist ändå? Jag ser mig ju knappt som en cyklist. Jag ser mig ju mer som en löpare på cykel. Men lyckas jag med 7,5mil dagen efter en ultra borde jag ju fixa fler mil ännu lättare ”en vanlig dag”.

Kul var det ju också, och så mycket brukar jag ju inte tycka om cyklingen.

Tiden bara flög iväg och snart gick solen ner och det blev lite kallt. DÅ inser man att man har hållit på en stund. I med en stärkande bulle vid Brommaplansrondellen och så hemåt.

Väl hemma nu så är jag fascinerad. Helt fascinerad. 76km på cykel är stort för mig. Gigantiskt. Jag har ju tidigare bara cyklat 44km som mest. Återigen – what?

SIsta biten funderade jag på vad folk skulle säga. 76km på cykeln + 20km fram och tillbaka till jobbet = 96km dagen efter 56km löpning? Är jag galen?

Jag vet inte. Det var ju som sagt inte planerat. Men jag vet en sak som är säker och det är att om det hade känts förjävligt hade jag lagt av. Det som var guld var hur benen tryckte på och körde, hela kroppen bara gav. Så jag lyssnade och lyssnade, kände efter… och det slutade med distansrekord.

3h15min. 76km. Haha..herregud.

Aaa.. jag är fascinerad helt enkelt.

Undra hur långt man egentligen kan pusha sig själv?