Jag pratade med en vän igårkväll om 2010. Om löpningen och livet egentligen. Om hur vi båda hade uppnått träningsresultat i år som vi bara hade kunnat drömma om under 2009. Om hur allt hade förändrats. Om hur träningen hade gått in och tagit en mycket större del av livet, på gott och ont.. och om hur resultaten kommit därefter. Om äventyr som gjorts och om vänner man har fått via träningen.
För mig har det under 2010 skett en stor livsförändring. Då menar jag inte att jag flyttade hem från Italien till Sverige, utan jag menar vad som har förändrats på grund utav och tack vare löpningen.
Jag är mycket gladare över min fysik idag. Jag har alltid varit stark, positiv och vältränad – men jag har haft sådana otroligt långa stunder av odödlighet under 2010 att det knappt är rättvist mot andra. Som när jag sprang mellan 4-5mil på långpassen i fyra veckor i sträck. Går sådant verkligen? Ja det gick!!
Sedan har jag ju även mött så otroligt många nya vänner via löpningen/träningen som har förändrat mitt liv. Detta har ju inte bara lett till en mycket större bekantskapskrets, utan fått med mig på massa olika äventyr. Jag har inte bara fått bekanta löparvänner, utan människor som seriöst kommer att vara mina vänner för livet.
Jag känner överlag att ”nu är jag hemma”. När löpningen försvann pga överträningen så försvann väl en liten bit av mig. En bit som jag fann i höstas. Jag känner mig bara mer lugn i mig själv, när jag har ”hittat mig själv igen” hur jäkla klyschigt det än låter. Jag blickar framåt med träningen som en del av mig. Det är en solklar del av mig nu, och 2011 kommer bli ett helt galet träningsår. Det ser jag fram emot och längtar efter.
Sedan så kommer vi ju såklart även till de mer negativa bitarna. Mycket offras. Mycket energi. Jag har varit inne på det förr, hur man tvingas lägga om sina prioriteringar, man kanske inte hinner underhålla alla sina vännerrelationer – men man lär sig kanske att prioritera även där.
Själv har jag inga barn att ta hand om, men jag antar att det är många som tvingas prioritera även där, eller kanske i sina sambo/äktenskapsrelation. Det finns ju tyvärr alltid en baksida på en medalj – ni vet hur det är.
Men överlag är jag bara förbannat lycklig över 2010 och dess livsförändring som det har medfört. Jag hade aldrig kunnat ana det innan, men nu är jag som sagt så otroligt glad över det. Nu är Miranda i hamn så att säga. Jag är jag, och jag är den jag vill vara. Jag är stolt över det. Jag älskar den jag är just nu..
Vilka livsförändringar har löpningen/träningen givit dig? Positiva, negativa? Kanske inga alls? ..och framförallt är det värt det?
Löpningen har gett mig ett lugn i kroppen, min kropp mår bra av att träna och min stress försvinner. Dock har det blivit lite upp och ner med träningen i år pga att jag fick börja träna igen efter skade uppehåll i sommras, sen låg jag förkyld i 3 veckor och närjag sen tränat ett litet tag fick jag åka in på operation så nu hoppas jag att jag kan börja träna igen i slutet av nästa vecka. Träningen ger mig så mycket som inte går att beskriva! Så jag hoppas på ett bättre 2011 :D
fast jag nu inte kommer ut lika ofta och lànge som mànga andra pà denna blogg sà ger lòpningen mig glàdje och en kànsla av att man presterat. Du vet hur det àr i Italien, fà som ròr pà sig, sà via din blogg fàr jag peppning. Tack!
Det har förändrat mycket även om det kanske inte är sådana saker som syns. Jag har blivit och känner mig även starkare, jag har blivit mycket lugnare och framför allt så har jag blivit säkrare på mig själv. Det finns mycket kvar att jobba på men det tar sig :)
Jag ahde som mål2009 att springa en mil utan och stanna. I år har jag officiellt sprungit 2st mara 1 st halvmara ett 6tim (50224m) så nog har jag väl ändrat inställning i livet. har fyra barn fru och jobb så man får ta det som det kommer. Nu väntar jag på 13okt så jag kan anmäla mig till vertex2011, efter den tävlingen skall jag omvärdera mina mål :-)
Träning har alltid legat mig varmt om hjärtat, men jag har tidigare hatat det mesta som haft med löpning att göra, och nu pratar vi långdistanser.Sedan kom jag till en punkt då jag främst ville förändra mig själv, utseendemässigt och hitta ett substitut till den träning jag lagt på hyllan. Konditionsträning i form av främst löpning och spinning blev räddningen. Till nästa år siktar jag väl inte på de i bland hutlösa kilometer och mil Du tar dig an, men, gärna lite lättare mils pass så som Tjejmilen (igen) och min allra största morot om det går att ta sig dit är att springa Lidingöloppet. Du ger mig mycket energi och mycket att tänka efter om i och med denna blogg, jag läser, förundras, funderar, imponeras och blir taggad och sporrad att satsa mot egna mål och att faktiskt klara dem. Tack! Du är riktigt bra.
För mig har träningen förändrat mycket, eller jag har förändrats. Inte bara fysiskt, starkare, snyggare, friskare, men mest mentalt. Jag har fått ett större fokus, jag har börjat satsa, jag strukturerar bättre osv. Det negativa är omvärlden som inte verkar förstå och tycker att jag tränar för mycket, att det är oviktigt, att jag gott och väl kan hoppa över pass då och då. Ibland känns det som att de mest är rädda för min förändring och därmed blir arga på mig.
Så gott och ont.