Det är nu när det är mörkt och grått på morgonen och kvällen som jag saknar mina berg. Som jag saknar min lilla stad Morbegno i norra Italien.

Jag vet att det har kommit en massa nya läsare så jag berättar lite mer. Jag flyttade ner till norra Italien i början av 2009 där jag arbetade på ett företag i cykelbranschen. När jag flyttade ner hade jag fortfarande inte kommit igång med löpningen igen efter överträningen 2 år tidigare. Visst, jag sprang då och då, men maximalt 30min, utan klocka och med en ”fan vad jobbigt”-känsla i kroppen.

Jag har ju tidigare berättat om hur jag brukar slå ner på mig själv när jag var ute och sprand ”Du som har sprungit milen på 42.48 pallar ju inte ens 30min i världens snigeltempo? Du har ju t.o.m sprungit marathon lata fan…” osv. Det var inte svårt att bli påmind om hur extremt dålig man var. I mina ögon sög jag ju. 30min pallade jag som mest, och jag led av löpningen. Det var hemskt att ständigt påminnas om hur usel man var.

Så sommaren 2009. Hittade min favoritplats. Slingan mellan Morbegno och Talamona. Ca 5km var den. Hit gick jag hela tiden. Det var så vackert. Jag gick förbi där på morgonen på väg till jobbet, jag gick dit på lunchen och jag gick dit på kvällen. Jag började springa där på kvällarna och på helgerna. Jag sprang ju som mest 45min, men ibland t.o.m en hel timma.

Det var ju så vackert, och där mådde jag bra. Jag sket i hur långsamt det gick, hur dålig jag var på att springa utan lärde mig att njuta av löpningen igen. Jag som alltid tidigare hade mått bra av att springa fick uppleva det igen. Helvete med tider, vem bryr sig? Jag hade för första gången kul igen när jag sprang, efter 3 HELA år utan löpglädje.

Så jag bosatte mig nästan där. När jag inte var på jobbet så var jag där. På helgerna så sprang jag t.o.m längre än en timma! Jag ville ju inte gå hem. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Tittade på mina berg och log i själen. Mina vänner tyckte jag var knäpp (men när har vänner någonsin tyckt att jag är normal ändå…?) men roade sig glatt åt min framfart. Ja så länge det fanns tid för en 3h lång fika efter löpningen förstås.

Lördagens pass blev 2h snart. Alltid ett pass på 2h varje helg. Långlopp hör och häpna? I takt med att jag sprang mer och mer, så njöt jag mer och mer. Jag KAN springa. Jag är inte usel på det. Strunt samma i vilket tempo, huvudsaken var att det var underbart att få springa igen.

… och så en dag. En dag var jag ute i 3h. Det var STORT. 3h är en vanesak idag, men 3h den 14:e december förra året var MEGAGIGANTISKT.

Det var då det vände. Helt plötsligt kunde jag springa långt igen. Länge och långt. Det var underbart, och allt tack vare min fina plats där mellan Morbegno och Talamona.

Ibland tänker jag att jag är där när jag springer. Föreställer mig bergen, snön på topparna och solen. Drömmer mig bort.

Sedan gick det snabbt.

2månader senare sprang jag 71km.

2månader efter det sprang jag marathon på 3.35.

Så vad hände?

Jo jag började älska löpningen igen. Det enda som hände egentligen.

Löpglädjen hände.