Man kan ju undra hur jag funkar egentligen denna helg. Jag hade två saker inplanerade = 2 långpass. Dessa var det enda jag faktiskt tänkte ägna min energi åt. Resten av tiden har jag latat mig och avbokat diverse party och annat. Men det är bra att jag lär mig att man inte måste göra allt. Det positiva är ju att jag verkligen har gjort exakt vad jag har känt för :)

Så idag åkte alltså löparskorna på igen. Jajamensan! Mötte upp Löparpolare Thomas och styrde kosan mot Karlberg. Där väntade Mia (you know the MarathonMia of course) samt Abbe. Jag och Mia hade snackat om att springa ihop och plockade med oss varsin löparman, och denna kvartsett styrde vidare mot Sumpan.

Det var nice att få springa med Mia igen, och vi konstaterade att det var negativt att tävla mot varandra. Ni som läser här vet ju hur förbannat besviken jag var när jag förlorade, men gudarna ska ju veta att det aldrig handlade om Mia eller så, hon är och har ju alltid varit min stora ultraidol sen jag började springa.

Anledningen till att jag kan relatera till Mia är att vi lever lite lika liv (ja förutom att jag inte har några tonårsbarn och är chef..), jobbar hårt hela veckan, försöker trycka in megamängder träning samt på något hörn även lyckas vara inspirerande.. Inte alltid enkelt ;) och ja, sedan pratar vi både rätt mycket också.. ;)

Vi körde i alla fall mot Ursvik och leran. En lerig mil väntade. Innan dess foto-time.

Våra medhavda löpargrabbar var inte riktigt lika blogg-game som jag och Mia var. Vi VET ju hur man gör..

Sååja, nu blev det bättre!

Eftersom jag och Thomas hade mött upp de andra borta i Karlberg hade vi redan lite distans när vi satte av i Ursviksspåret. Vi avverkade därefter vår mysiga leriga mil tjattrandes om allt mellan Världens största Ultralopp till Vättern, Vasaloppet och diverse andra äventyr.

Milen försvann och snart vände vi tillbaka. Skildes åt gjorde vi i centrala Sumpan och jag styde kosan hemåt med 25km till i benen. 30km igår och 25km idag. Nice.

Tog en klunk vatten, åt en kaka och …. ja… vad gjorde jag?

Jo jag insåg att det var så mysigt att springa att jag minsann inte ville sluta. Så varför sluta?

Hoppade ut i löparskorna igen förstås.

2km gick enkelt. 1km till utan problem. Sista 2km var lite stretiga, men för första gången på hela dagen tog det emot lite. Ibland är även det gött, då får man känna att man lever.

Skänkte en massa tacksamhetstankar till min kropp när jag strechade, denna underbara bästa superfantastiska kropp som sprungit 30km på lördagen och 30km på söndagen också. Den gör mig aldrig besviken!

YEAAHH! Jag kan damnit! :)

Nu är jag piggare än vad jag har varit på hela veckan!

Summa: 30km, 2h59min, tempo 5.59min/km, puls 161