Imorse. Alltså. Imorse var jag heeelt förstörd. (Obs varnar för en del text…)
Den som såg mig i morse hade väl aldrig kunnat föreställa sig att jag faktiskt kallas Duracell. Duracell. Vardå liksom? Nej. Denna morgon var jag ingen Duracell. No Durecell. Möjligen motsatsen…
Jag känner mig däckad. Hela jag. Jag vilar och jag blir bara låg och trött av det. Jag mår dåligt av att känna mig låg och energifattig. Jag börjar nästan förknippa vila med trötthet, hur knäppt det än låter. Jag blir frustrerad av att jag faktiskt tycker att vila inte alls laddar mina batterier.. För så ska det ju inte vara.
.. och så blir jag lite mörkrädd också. Jag vill inte hetsa andra till att inte vila. För att det kanske jag gör med det här inlägget? Det är inte meningen i så fall. I inlägget om ”Blogghets eller inspiration?” fick jag just sådana kommentarer. Elisabeth skrev bl.a ”Din dåliga inställning till vila och sjukdom tycker jag känns väldigt märklig” och flera instämde i att jag möjligtvis kan – ofrivilligt – hetsa andra lite för mycket, som Jessica skrev ”hetsar nyfrälsta löpare som inte riktigt har vett att ta kosten, vilan och ev. skador på allvar. “
Det är så himla intressant att få dessa reflektioner. Lika intressant som det är kul att läsa resten av kommentarerna som skrev att jag inspirerade, gav motivation och träningsglädje och inte hetsade någon alls. Vi är ju alla olika och jag antar att vi alla tar en blogg på olika sätt.
Så hur kan jag göra utan att min ton och attityd till vila blir fel?
Jag skriver ju att det är viktigt att vila, och att jag gör det. Jag TYCKER att det är viktigt. Sedan om jag skriver på fel sätt vet jag inte. Jag tror att jagockså har gjort det tydligt på bloggen att jag har problem med vila. Det har väl inte undgått någon. Inte så att jag får ångest av att vila utan för att jag är helt enkelt är USEL på att vila. Jag känner inte av när jag egentligen måste vila, och går i 170km/h på jobbet, träningen och livet tills dess det helt enkelt säger stopp. Sedan är jag som i rubriken – däckad. Sedan börjar det om igen. Jag har supersvårt att ”se” när jag borde lägga in vilodagar, kanske då jag helt enkelt är dålig på att märka när det börjar kännas segt. Kanske också för att jag är lyckligt lottad med en kropp som kör och kör och kör, utan att säga till? Jag har ju alltid varit en person med massor av energi, och jag är snudd på ovan att vara trött någon längre stund.
Uppenbarligen, som ni märker, är vila inte ett enkelt ämne för mig i alla fall. Jag vet helt enkelt inte hur jag ”ska göra rätt” och då är det farligt att ha en stor blogg, där man fått stämpeln som inspiratör – eftersom jag inte vill hetsa folk till att inte vila. Samtidigt som man vill inspirera tlill träning! Förstår ni hur fel det blir ?
Vad vill jag säga egentligen? Inte mycket, inte annat än att jag helt enkelt inte är mer än människa. En människa som liksom alla andra försöker hitta balans i allt hon gör. Men jag har en blogg som följer mig. En blogg där jag uttrycker mig på olika sätt och vis, oftast impulsivt. Jag får idéer, intryck, insikter m.m. längst med vägen, och ibland så planerar jag saker som går åt helsicke, jag skapar saker, överträffar mig själv, gör mig besviken, åker berg – och dalbana fram och tillbaka – som alla andra också gör i livet. Det är häftigt att dela med sig av detta och få tillbaka otroligt mycket, men det är mindre häftigt att av misstag hetsa folk till att inte vila..
Så summa kardemumma. Tro verkligen inte att allt jag gör är rätt eller bra. Jag hetsar nog mig själv BÅDE PÅ GOTT OCH ONT mestadels av tiden, men det är sådan jag är. Jag kickas igång av utmaningar och det är så jag känner att jag lever. Det är så JAG fungerar. Jag älskar mitt liv och jag har aldrig mått såhär bra, även om jag då och då däckas av utmaningen.. ;) Viktigast är att du kommer på hur DU fungerar. Läs bloggen och låt dig inspireras att göra lite galenskaper och äventyr, men glöm inte att känna efter själv så det alltid är din väg du skapar.
Sådär. Då har man blottat sig lite mer än på ett tag.
Jag hoppas denna typ av inlägg uppskattas. Jag själv tycker om att ”lära känna” personen bakom bloggen och läsa dess tankar och reflektioner.
Man är liksom inte mer än människa, ett klockrent citat.
Trevlig kväll gott folk.
Läste ett citat från nån känd tränare i Amerikanska Runner’s World, som jag tyckte var klokt: ”Då allt känns perfekt, då du känner att nu är jag på topp, en peak, träningen bara flyter på, du känner dig megastark, ostoppbar, blir bättre och bättre för varje pass etc. det är DÅ du ska lägga in en extra vilodag, det är här dom allra flesta blir skadade/övertränade, och INTE då man känner sig sliten och låg”. Mig har det tänket hjälpt väldigt mkt.
En liten teori är kanske att även om du vill ha helvila och superkompensera de dagarna så kanske du måste ha aktiv vila med lite lätta promenader eller annat. Din kropp och ditt sinne kanske inte fixar det där med ”start, full fart framåt” och sen nästa dag ”helstopp, helvila”. Av och på liksom, du kanske måste vara På och sen halv-av?
Sen det här med åsikter: Du har ju en ganska stor blogg, du måste nog vänja dig vid att folk alltid kommer ha åsikter på vad du skriver och hur. Bestäm dig bara för att du står för vad du skriver och att det är DU, skit i vad folk tycker (kanske inte helt, ibland är negativ feedback sånt man ska ta åt sig av, om den är berättigad). En inspirerande text kan av någon som är negativt lagd tolkas som att ”den här människan försöker banka i mig en absolut sanning som jag inte håller med om – idioti” medan en positivt lagd människa bara tänker ”cool, jag håller med/håller inte med”.
Oj, det där ovan blev för långt för att få plats med det här – hur som helst, var dig själv – våga stå för det (som du gör) och stå på dig. Du är cool, du och ditt crew springer fasiken längre på en månad än vad många gör på ett år, det är ballt. Jag önskar er skadefria och härliga tränings-/tävlingsmil framöver!
Jag tycker K har en poäng med att vilan inte måste vara helvila, som i ”ligga-i-vågrätt-läge-och-slappa”. En promenad eller en lätt cykeltur kan bra räknas som vila. Jag har i princip aldrig helvila, men försöker variera träningen så att jag i alla fall har en (ibland två) löpfria dagar i veckan.
Vill påpeka och understryka, så att det inte missförstås – att jag också inspireras av din blogg ;-) (Ifall det inte tydligt framkom i min åsikt/kritik gällande min uppfattning om din vila.
Och för att igen understryka att du visst inspirerar _mig_ är att jag sprang mina första 15km i helgen och satte PB både på 10km och i distans med orden ”Bara för att jag kan” klingandes i huvudet. Jag tror att du känner igen den meningen :-)
Och slutligen så uppskattar jag din blogg också för att du de facto tar upp det som skrivs här bland kommentarerna bland dina inlägg.
Åh, varför kan inte alla inse att vi är olika. Du gillar att springa långt och någon annan gillar inte att springa alls. Det är väl inte så farligt? Varför kan inte bara var och en ta ansvar för sin egen träning och sitt välmående? Jag tycker att du verkar väl medveten om behovet av vila, sen kanske du inte alltid lever som du lär :-)
Jag tycker att det är härligt att du skriver så pass ”personligt” eller vad man nu ska kalla det, om dína tankar kring vila och kommentarer från andra. Och som någon skrev i en kommentar ovan, det är inte många bloggare som tar upp och diskuterar sina kommentarer i bloggen och det tycker jag visar att du verkligen bryr dig. Du är verkligen en förebild Miranda! :)
tycker du ska läsa marathonmias inlägg om just detta: http://marathonmia.blogspot.com/2010/11/overtraning.html – se vilan som en del av träningen, och planera in den så att du inte tränar trots att det ”känns” så bra.