Förut blev jag rädd när jag blev trött.

Om jag kom hem efter jobbet och smällde rakt ner i soffan fick jag nästan panik. Undrade hur det hela var möjligt? Herregud hur ska jag nu träna?

Nuförtiden räknar jag nästan med att vara en zombie ibland. På gott och ont. Igår var jag definitivt en zombie. Men det var helt ok. Jag visste ju att början på denna vecka skulle sluta med en rätt så energifattig duracell. Det blir oftast så när jag har haft en häftig, energikrävande helg.

Ända sedan jag accepterade ”zombie-land” har jag också njutit av den. Då unnar jag mig både godis, tv-tittande och slöande. Superskönt ibland.

Sedan är det en otroligt häftig känsla att gå från svag till stark.

Milano Marathon 2010

Mina kollegor brukar skratta åt mig ibland. När andra ”laddar upp” inför jobbveckan kommer jag slutkörd till jobbet efter helgen istället. Å andra sidan, i mitt slutkörda stadie så kan jag stolt meddela att jag minsann är mer effektiv än de flesta (tack och lov).

Hursomhelst. Det låter roligt att säga men ”jag känner kraften” idag. Jag LÄNGTAR efter att få springa. Så nu sticker jag ut! Hur långt? Jag vet inte. Återhämtningsvecka så jag får väl ta det lugnt :)