Med risk för ett deppinlägg.

Jag har ju nämnt att jag aldrig har varit fysiskt skadad. En gång kände jag av benhinnorna rejält. Det var sista veckan i oktober 2010. Då sprang jag ett par rundor och tyckte att det inte var något som stämde. Sprang ett pass med mina vänner och kände riktig smärta i smalbenen. Kommer ihåg hur jag vände mig till Alex och undrade ”Vafan är det som händer?!”. Valet att vila var inte svårt Jag körde strikt 5 dagars fullständig vila. Sen körde jag Vintermaran och stannade på 50km. Lätt som en plätt. Sedan dess har jag avverkat massor av mil utan att känna den smärtan.

Tills igår.

Försökte övertyga mig om att jag var trött. Men smärtan dök upp lite i måndags redan. Inte smärta egentligen, utan snarare rejäl känning. Men fel typ av känning.

Det är inte trötthet efter intervaller, eller ultra, eller seghet eller träningsvärk. Nej det är fel typ av smärta, helt klart. Inte den smärta man ”pushar” igenom även om man har pannbenet.

jag insåg det ungefär efter 2km igår.  Det funkade inte. Och jag som hade längtat efter gårdagskvällens löpning. Drömde om en låång kvällsdistans på ca 16km i min ensamhet med mig och mina tankar.

Efter 2km insåg jag alltså att detta inte funkade. Jag tror inte att jag egentligen är så illa däran. Herregud jag sprang ju 50km i lördags utan något som helst problem. Men jag tror kroppen säger till helt enkelt, att nu har det varit mycket. Dags att vila.

Slutdiskuterat. Inte ett löpsteg innan helgen. Lite spinning och lite styrka kanske. Men inte ett löpsteg. Om det är något jag inte klarar mig utan under en längre tid så är det löpningen. Visst lite ofrivillig vila nu ett par dagar, men hellre det än ett par månader.

Kanske låter det överdrivet och ”tvära kast” men kanske, kanske är det exakt vad som behövs?

Så många gånger som jag INTE har lyssnat på min kropp… ja, nu lyssnar jag på kroppen direkt.  

Kroppen ska ju hålla för alltid .