Hejsan vänner.

Ännu en vecka har gått. Värst vad vi är effektiva. Hektiskt är bara förnamnet inför nästa vecka. Men det glömmer vi nu och är glada åt helgen.

Känner inte av något i vänster ben alls. Inte i höger heller, i alla fall så länge jag bara går och står och sitter. Springer jag några steg (som till pendeln) har jag känning. Minimal känning. Inte smärtsamt alls. Men irriterande som ni säkert förstår.

Favvo-maskinen

© Foto: Fredrik Hjerling

Man undrar hur farligt det är?

Är osäker inför imorgon. Hur ofta får man springa ett träningspass lett av Rune Larsson? Jag vill! Dessutom på söndag, hur ofta får man springa med en massa goa och glada ultralöpare runt alla öar i Stockholm? Gawd!

Men men. Tro det eller ej, men jag ska vara smart. Försöka i alla fall. Lutar åt att jag hoppar morgondagens löpning, och satsar på söndagen. Ska bestämma mig ikväll. Vara lyhörd och vara stark. Inte ge in för impulser. Har t.o.m börjat inse att söndagen kanske ska ställas in också.

Det är när sådant här händer som man på riktigt uppskattar sin kropp och allt den gör. Som man inser hur grymt lottad man är med en kropp som verkligen ger.

Tänker långsiktligt. Jag har råd att köra snålt med löpningen februari ut. Det är nog värt det. Det är värt att missa söndagen för det. För mars månad med Rom Marathon, löpning längst Algarve-kusten i Portugal och därefter i april 161km.. ja, det har jag inte råd att missa. Psyikskt i alla fall. Jag skulle sannolikt gräva ner mig och tröstäta chocklad en månad i sträck.

Så ja. Jag kanske t.o.m. är så klok att jag hoppar söndagen. DÅ har jag vuxit upp på riktigt. Men jag vill inte, jag vill verkligen INTE.