Man kan bara inte bryta. Då får man ju inte den där förbannade medaljer. Eller underbara medaljen. Eller både och? ;)
Vilken ger mig störst lycka? Milano såklart.
Vilken är viktigast? Alla såklart.
Sparar du också de medaljer du får på tävlingar?
6 Comments
Comments are closed.
”Man kan bara inte bryta. Då får man ju inte den där förbannade medaljen” och ”jag har ju betalat massor av pengar för att springa här, och då ska jag iallafall få med mig en medalj och en tröja hem” har jag tänkt de gånger det har gått riktigt dåligt på maran.
I lördags försökte jag intala mig själv att det inte var så viktigt för mig att fullfölja, att jag inte behövde bevisa något för någon – jag hade trots allt sprungit 12 maror förut, och att jag ju faktiskt sprang för att göra det bättre än jag gjort tidigare – men det var då redan kört, men när jag kom till själva beslutet så går det bara inte. Jag hade ju startat, och då skulle jag också ta mig i mål.
Men förstås, är man skadad så är det en annan sak och kanske inget att välja på.
Självklart sparar jag mina medaljer! Jag spar i och för sig nummerlappen också… Är det på gränsen till sjukligt?
Jag spar också på medaljer, men även på nummerlappar och badmössor ich tröjer och allt vad det kan vara. Inte för att jag har dom framme, utan mest för att de skall finnas kvar. Jag har dom liggandes bland träningskläderna, så jag blir ju påminnd emellanåt. Om man säger ;)
Absolut! Har en glasburk med massor av troffer från fotboll och löpning. Alla med minnen bakom. Och en från schack… haha…
Det ligger i en hög, en hög av fina minnen. Finns de folk som slänger sina?
Jag slänger min medaljer. Det är helt ointressanta för mig. För mig är det viktiga att finnas i resultatlistan, det räcker. Men för att finnas där får jag inte heller bryta :-)
Fast hade jag varit med i OS eller VM och kommit bland de tre första hade jag nog inte kastat medaljen…