Mina mål. Det är frågan det.
För 2 år sedan var jag glad över att jag hade börjat springa igen. Då var 10km en riktigt bra distans. Några månader senare var 3 mil en fantastisk prestation där kring årsskiftet 2009/2010.
För 1 år sedan hade ultran börjat få tag i mig. Jag var överlycklig över att ha klarat av distanser som 4-5mil på olika event. Det var STORT. Jag fick kämpa.
Idag kämpar jag inte för 4-5mil. Jag är inte rädd för distanser upp till 100km egentligen. Hur knäppt det än låter! Hade någon nämnt det för mig för 2 år sedan hade jag ju undrat hur mycket personen hade rökt på..?
Så nu har jag höjt min kapacitet, både fysiskt och psykiskt. Jag tror på mig själv och jag vill mycket.
Jag har många drömmar. Stora drömmar. Jag vill springa långt, mycket långt. Länge.
Jag fascineras av tävlingar som pågår i 48h, och fascineras av snabbhet också. Men mest distans. Det är något vackert med distans. Att transporteras. Så simpelt. Så enkelt.
Jag vill utvecklas och springa ännu längre. Jag vill inspirera till löpning.
Jag vill tävla på ultradistans mer. Jag vill närma mig toppen. Jag vill pressa mig. Jag vill också komma upp över 200km på 24h-tävling någon dag. Jag vill också klara av Ultra Trail Mont Blanc. Jag vill också göra Trans European Footrace.
Kaxigt kanske, och sannolikt många, många års träning bort. Men jag är ung.. och har viljan. Man måste våga helt enkelt. Ibland måste man våga att blotta sina drömmar också. Det är starkare att satsa och misslyckas än att aldrig våga satsa alls, tycker jag.
Så jag tar små steg uppför trappan hela tiden.
Löpningen och jag. För resten av våra liv.
Hur jag ska komma dit?
Långsiktligt arbete tillsammans med kroppen min.
Välkomna att hänga med via bloggen!