Vilken dag vi fick! Eller vilken helg kanske man ska säga! GALET KUL!! Igår satt jag och knåpade och här kommer en låååång berättelse med fina bilder!

Ett mycket lyckligt och taggat Runner’s Five stod klara med löparkläder på vid färjan på lördag förmiddag. Natten hade sovits bort på Persgården; Suss och Anders gård på vackra Visingsö. Där de har sin Myslifabrik, och det var minsann den myslin vi alla började dagen med! Allt för att vara STARKA inför stundande 50km snölöpning mellan Jönköping och Visingsö.

Sedan stod vi alltså vid färjan; Runner’s Five: Thomas, Lina, jag, Suss och Alex. Vi sprang den tänkta sträckan redan i somras, när det var Visingsö Warriors som gällde. Då blev det sagolika 45km, och idag var alltså sträckan påökad och i ett helt nytt utmanande vinterlandskap.

Craft hade varit så goa att sponsra oss med varsin Safety Vest så visst var vi bra snygga tillsammans? Dessa västar hade jag tänkt trycka Runners Five på, men inget ställe ville trycka på reflextyg.. så jag tog mod till mig; plockade upp en spritpenna och ”tada!”. Ibland är man bra modig..!

Vi skulle möta upp de andra löparna på Jönköpings central som sagt, och vi visste väl egentligen inte hur många  vi skulle bli exakt. På grund utav väderleken hade det blivit rätt så många avhopp (tyvärrr!!) sista dagarna inför löpningen, och jag kan meddela att det var himla synd – då detta blev en fantastisk resa!

Men vi blev ett glatt, entusiastiskt tomtegäng kan jag meddela, här nedanför uppställda för fotografering framför JönköpingPostens fotograf! Suss berättade att det hela faktiskt hade blivit en liten ”happening” i Jönkan – himla kul!

Många hade anammat ”Tomte”-looken och dressade upp sig i något rött. Själv hade jag världens finaste tomteluva sydd av världens finaste tvillingsyster! Till detta flätor och matchande röda band. ”Göööllllligt” somk syrran hade sagt ;)

Mina ben blev LYCKLIGA när de äntligen fick börja springa. Som de hade LÄNGTAT! Helt ärligt, får man säga att benen längtar efter att springa? De låter ju galet men det är SANT! Vid starten hade vi sol, 7minus och god stämning, kan det bli bättre? Löpare i olika kaliber, fast med ett mål – att ha en skojig dag på väg mot Visingsö.

Mitt huvud var såklart inställt på 50km men som vanligt så reflekterade jag inte över distansen. Jag längtade inte framåt för fem öre, utan jag njöt ju bara av löpsteget JUST NU. Jag tittade väl aldrig på klockan egentligen. Vi påbörjade sakta men säkert på utmaning med Vättern om vänster sida. Dessa vackra bilder är för övrigt tagna av Anders Dalsätt!

Sträckan går mestadels uppåt men vi hade alla pigga ben och alla var starka! Uppåt kom vi minsann! Jag slog av hur vackert det var och njöt stundtals av att bara titta på vattnet, snön och allt däremellan. Fast mestadels så snackade jag förstås.. ja ni känner ju mig.. jag blir ju världens pratigaste i löparskor. Jag har ingen aning om hur.. ;)

…och vi var ett snyggt och enhetligt tåg som kom farandes. Uttöver Craft-västarna hade vi även fått ta del av reflexvästar från företaget ADCAP som gjorde att hela tåget fick en säker och framförallt SYNLIG ”look” och det kändes riktigt bra – med tanke på att många kilometer gick på bilväg. Safety first – ni vet!

Första vattenstoppet tog vi efter ca 1h. Eftersom vi hade en följebil kändes det bra och smidigt att använda oss utav den istället för att kånka på vätskeryggor. Så efter några klunkar fortsatte vi vår färd mot vårt riktiga stopp för dagen – på det supermysiga caféet Cafe Kaffe och Kackel!

Strax innan stoppet hade magarna börjat kurra och hur UNDERBART var det inte att mötas av hemmagjorda frallor och varmt kaffe?! INGET smakar så gott som detta under en vintrig löptur! Så vi satt och myste på det gulliga caféet och gottade oss i pausen.

Alla utanför

…och alla inuti ;)

Här var det då dags att för första gången säga adjö till några stycken. Dessa löpare hade alla slagit distansrekord och var MER ÄN VÄL värda att få pusta ut och vila upp sig – när vi andra sakta men säker skakade igång våra kroppar. Jag själv hade ju en himla bra dag och de första 18km till Café Kackel kändes som en liten kortisrunda, kroppen kändes GREAT!

Efter detta uppskattade stopp så förväntade vi oss en svår kamp de första kilometrarna, men det gick förvånansvärt enkelt att bli varm igen? Vi drog på lite högre tempo en stund och vi hade ju lite tur med de rätt så milda minusgraderna kring -4 grader!

Det är skoj att återuppleva det såhär efteråt också, och tänka tillbaka. När man är inne i det så filosoferar man inte så mycket kring vad man gör, utan man springer mest runt och roar sig med att prata skit om allt mellan himmel och jord – men egentligen – vilken kul grej vi ordnade ihop! Med å enkla medel liksom! Löpning i dess enklaste form – från en plats till en annan! Att dessutom få göra det med likasinnade som dyker upp från olika städer i Sverige, är det inte guld? Vi kände ju såklart inte varandra innan, hur lärde känna varandra längt med alla kilometer.. så som hela Runner’s Five egentligen har hittat varandra. Löpning är fanimig guld på många sätt.. bara så ni vet..fast ni vet ju ;)

Sträckan mellan Café Kackel och Ölsmstad 18km till 27km är nog den tuffaste biten. Det är vid bilvägen, mycket uppåt och framförallt lite moddigt. Med vyn är ju otroligt spektakulär som ni ser på bilden! Själv matade jag på som ett ånglok, kilometer efter kilometer. DuracellMirre in the game!

Väl framme var det nya distansrekord som slogs (applåder!!) och nya avhopp. Duktiga löpare! Här tog vi en snabbispaus och unnade oss sportdryck. Jag hade ju fyllt upp följebilden med sportdryck sponsrade från Gatorade. Bra med salter och mineraler under löpturen!

En rolig bild där Alex ansikte inte riktigt kom med ;)

Sedan började det bli mörkt – riktigt mörkt! Ute på landet var det ju inte speciellt upplyst heller och det var lite läskigt att springa längst med bilvägen ett tag. Vi hade ju inte alltför många lampor, men tack och lov alla reflexvästar så folk såg oss trots allt. Tills nästa gång kanske det är bäst att starta någon timma tidigare (jajamen det blir en nästa gång) för att i alla fall springa denna sträcka i ljus. Samtidigt så är det fascinerade att springa i mörker. Man omsluts så mäktigt av naturen och sitt eget löpsteg.. så ja.. jag är lite ambivalent kring det där. Men då får det bli fler lampor vid nästa tillfälle i så fall.

Vi hade 38km i benen i Gränna i somras, men denna gång hade vi sprungit en liten annorlunda väg och snart började vi inse – det skulle bli längre! .. och snart kom Gränna och polkagrisarna, och med detta kom även kullersten och det VÄRSTA modden hittils! Där blev det lite kämpigt med steget, och jag vet att det var många som fick fightas där. Jag själv spenderade sista kilometern med att peppa Markus som slog ett OTROLIGT distansrekord! Från 18km tidigare till hela FYRTIO kilometer?!! Förstår du hur stort det är Markus?? GRATTIS!!

Färjefolket visste att vi skulle dyka upp och gav oss ett par leenden. ”Himla galet folk” såg det ut som om de tänkte.. jajamensan!! Färjeturen spenderade vi inne i en hytt där det snabbt såg ut som en bastu. Svettiga löpare med 4mil i benen försökte tappert få av sig sina underställ och byta tröjor. Allt för att överleva starten efter den 20min långa färjeturen. Här visste vi att det skulle bli tufft! Här skulle vi få kämpa!

Jag satte på mig WarriorsFace och körde uppför backen. Thomas hängde på, och Daniel, och Erica..Suss, Alex och Lina och det var vi som skulle avsluta sista etappen ute på ön. Några löpare åkte direkt från hotellet efter färjeturen (men de hade också gjort en STRONG insats!!). Nu var det en mil på ön som gällde. Det var becksvart och det var fantastiskt! Några hade lite känningar i höften, andra var trötta.. och några var starka. Men vi bestämde oss för att hålla ihop gruppen den här sista biten.

..och det var nog kring ca 45km som jag för första gången egentligen kände av trötthet. Otroligt egentligen, men sant. Jag kände mig verkligen stark i lördags fram tills dess. Men den vågen av trötthet försvann rätt snabbt kan jag meddela och jag njöt av att passera de små stugorna på Visingsö, omgärdade av sitt snölanskap. Det såg ut som små pepparkakshus med glasyr (eller så blir man mosig i huvudet av 50km löpning och inte kan tänka klart? )

Sedan snart, snart var vi klara! Vi kom fram till Visingsö Hotell & Konferens där målet var! Men med lite, lite distans kvar på klockan så passerade vi och tog en extra runda..och sedan vände vi, och jag och Erika drog på tempo! Vi njöt av att KUNNA pressa på tempot en sista kilometer. Vi var starka! Vi var friska, vi var pigga! Inga känningar utan bara endorfinfyllda! Dessutom hade Erika för länge sedan passerat sitt distanspers!

Klockan pep till och jag passerade 50km!! Men det var ju ett tag kvar till anläggningen så vi fortsatte helt enkelt att dra på! Nu kanske det inte var exakt en kilometer till, men det blev lite extra distans. Så ca 51km blev det kanske.. men exakt 50km på klockan. Jag klickade ju av den på exakta femma nolla ;)  Oavsett så var det helt sjukt njutbara 5 mil! KLARA? Klara!

WE DID IT! Vi hade gjort det igen! Klockan var 19, en himla massa timmar efter start och vi hade avsutat Tomtetåget med bravur! Sakta men säkert hade alla fullföljt sina mil och klockorna hade maxat upp sig i fem mil. Alla hade breda leenden. Inte bara fem mil, utan tuffa fem mil! YESS!!

Snabb dusch och ombyte. Magar som kurrade. Kropp som skrek efter energi och värme. En Miranda som skerk efter julbord!

..och så snart satt vi där helt plötsligt. Med 5mil i benen. Endorfinfyllda och höga på livet. Överdriven syrekonsumption och glada miner. Jag själv kände mig förbannat jäkla överfräsch i benen och kroppen. Jag kände mig go och glad. Inga känningar och ingen kamp. Bara avverkat 5 mil igen. Ett SUPER formkvitto. Jag kan verkligen minsann, jag blir så himla glad!

Så fascinerande vad man ändå klarar av?! Kroppen är en maskin som är otrolig!

Ett suveränt sätt att kompensera ett underskott är att sätta sig vid ett smarrigt julbord! Smaskade i mig en massa julmat innan jag till slut avslutade med kaffe och efterrättsbordet! Yummie!

Därefter blev det dans med andra hotellgäster, och jag och Erika a.k.a fräschaste benen i stan dansade häcken av de andra gästerna som inte ens sprungit ;) hihi.. eller så kanske vi helst vill tro det? Men jag lovar er, man hade nog aldrig kunnat gissa att vi hade spenderat dagen med att kuta Jönköping – Visingsö i alla fall!

Hemskt tacksam mot min kropp och mina vänner sussade jag tills slut riktigt gott i hotellsängen och lovade mig minsann många, många flera sådana här roliga äventyr. Livet är bra skoj.

Så det blev till slut en roman (som vanligt) och ni som inte hängde på fick i alla fall vara delaktiga i bloggen, men nästa gången live va?!

Summa: 50km, 5h11min, tempo 6.14min/km

STORT TACK TILL ALLA SOM VAD MED OCH BIDROG!

Välkomna NI andra! Tåget går i sommar också, UTAN TVEKAN.

Vem kan vara utan denna Visingsö-drog egentligen?