Det är alltid svårt att veta var man ska börja när man ska skriva en race report på ett så långt lopp som tar nästan ett dygn att genomföra. Sedan börjar ju även ”storyn” tidigare än så eftersom det knappast är veckan innan som man bestämmer och anmäler sig ;)
Jag har velat springa Lavaredo Ultra Trail ett tag. Dolomiterna har varit en bergskedja som legat och grott någonstans i skallen. Tanken var väl kanske att testa det här loppet redan förra året, men i och med att jag bara kom 93 av 100km på CCC 2014 så kunde jag inte göra annat än att bara fokusera på CCC under 2015. Inget annat hade betydelse förrän jag hade gjort min -revansch-.
I höstas när väl CCC var genomfört hade jag sett till att vara med i matchen när de släppte föranmälan (typ lotter som de sedan drar de som ”får” anmäla sig) till Lavaredo. Plockade en lott till mig själv och hoppades på det bästa. Insåg att sambon min säkert egentligen inte ville springa så långt som 119km, men efter en stunds övervägande tänkte jag att det skadar väl inte att skaffa en lott till honom också? Vad är oddsen att vi båda får startplats liksom?

Vad vi hade framför oss…

Sedan plingade det till i mailen senare på hösten med ett ”Benvenuto” till oss båda och på något vis lyckades jag få Alex att se fram emot att springa 119 km..  För min egen del så vet jag ju att jag är ganska dålig på att springa långpass under våren. Jag tränar väldigt mycket styrka och en del distans/fartlek/intervaller under höst och vinter. På våren blir det mer fart och en del distans. Dock så brukar den där riktiga mängden sällan ske förrän sommaren för min del så jag brukar flänga runt mestadels av tiden på våren (TNTgrejerna går ju lite all in då). Så jag var lite osäker på hur formen skulle vara redan vid Midsommar och tänkte att jag får ge fan på att springa långa långpass. Dvs långpass anpassade inför ett 119km lopp. Inga småfjuttar på 26km, utan rejäla 60kmpass.  I det stora hela kan man säga att det misslyckades, för inför Lavaredo hade jag bara producerat en 45a och en bra 35a. Och någon trevlig 4milare med mamma. Inte som tänkt alltså.

Men men, ni som känner mig vet ju att jag bor i löparskorna även om bristen på långpass var brutal denna vår. Man kan ju undra vad jag har hållit på med..
Men jag ska inte klaga; Alex lyckades fantastiskt nog tajma in hälseneinflammationer, feber och skavsår i tid till loppet. Och jag som inte sprungit långa långpass på 60-70km skulle ju egentligen inte klaga; jag har ju trots allt en repertoar på ett antal 10milalopp i livet och 50-60 maror.. Alex hade däremot bara sprungit en mara innan. Men men, det låter ju omöjligt för honom, och yes det var nog lite så vi tänkte att det skulle bli också. Omöjligt alltså, men killen är ju lite av ett bragdkort ibland. Dagen för start bestämde han sig till slut för att tävla i alla fall, och vi satsade på vår ursprungsplan att springa tillsammans. Jag skulle släppa honom om han dog i något dike tyckte han, och fick mig att lova att inte stanna och hjälpa. Haha!

START

Att starta kl 23 har sina för – och nackdelar. Nackdelen är att startdagen blir sjukt lång. Speciellt när man redan väntat onsdag, torsdag och sedan ska vänta hela fredagen på start. Jag var så sjukt otålig och rastlös hela torsdag och fredag att jag inte stod ut med mig själv. I normala fall kan jag somna på en femöring utan problem. Men hela fredagen försökte jag sova, låg i sängen från 11 till typ 17 och försökte sova. Alex sov hela tiden och jag kunde bara inte! Sjukt frustrerande, bara en halvtimma tror jag hade hjälpt både huvud och nerver!! Blev tokig!

Nummerlapp uthämtad, väska packad och ompackad ett par gånger, obligatorisk utrustning genomgången, drop bag packad och inlämnad, supporterteam på plats (underbara Anna och Emil som hejade på oss. 2 dagar tidigare hade de båda genomfört Cortina Skyrace där vi körde supportercrew).
Så äntligen.
Äntligen. Blev klockan i alla fall 20. Och sedan 21. Och sedan öppnade sig himlen och hela världen fick en dusch. I 3 dygn hade solen strålat fantastiskt och strax innan start bestämde sig väderguden för att det skulle bli lite hårdare folk av oss Lavaredo-startande. Låg i sängen på hotellet med tävlingskläderna på. Nummerlappen på linnet och fötterna insmorda. 22.30 låg vi fortfarande kvar och hörde åskan och regnet. 22.40 började det lugna ner sig en aning.
22.42 skuttade vi ut från hotellet, tog de obligatoriska förebilderna och började nervöst ta oss in i startfållan. 22.52 var vi på plats på allvar tillsammans med 1300 andra. I huvudsak italienare i medelåldern som med största sannolikhet vuxit upp i bergen.

22.55 säger speakern åt oss alla att öppna våra hjärtan; uppleva, njuta, leva och anamma bergen. Dolomiterna i vår själ och hjärt. Bara italienare kan formulera sig så! Sedan är det dags för låtarnas låt som får alla att tystna. En låt som får hjärtat att hoppa över några slag, andningen att bli djupare, nervositeten att stegra.. En seriositet och förväntan liksom bäddar in löpare och supporters på plats och för en stund hörs inget annat än musiken som dånar. Det är vi tillsammans mot bergen, och med bergen. Ett äventyr väntar. Av stora mått. Vi vet alla att det som väntar framför oss därute kommer kännas och att de vi kommer bli starkare löpare och individer efteråt.
I startfållan står väl förberedda löpare och vältränade atleter. Det är inga dunungar på plats. Ändå är känslan av nervositet extremt påtaglig. Vi vet alla att bara för att man klarat något förut betyder det inte att det är en dans på rosor. Varje enskilt lopp, varje enskilt år, kommer kräva sin insats. Men vi är alla redo nu. Förra året bröt 50% och i år skulle 30% komma att bryta. Äntligen dags.

OMFAMNA MÖRKRET
Starten ljuder och hela staden skriker som om Giro d’Italia drar förbi. Hundratals löpare drar ut i mörkret och Alex menar på att det känns som om vi drar ut i krig. ”Det gör vi nästan” svarar jag. Supporters skriker och hejar och ingjuter det där sista självförtroendet i oss. Vi löpare är avslappnade och tar det lugnt. Det är ingen stress den första kilometern direkt, vi vet alla att vi kommer vara ute länge.

Pannlampan är på och jag känner mig pigg. Vi går uppför och vi stannar när lemmeltåget ska reda ut sig själv uppför första stigningen på ca 500 höjdmeter. Alex hänger på mig och jag traskar uppåt. De första timmarna går väldigt enkelt. Lite kul utförslöpning, en del prat och snack i spåret och en positiv stämning när alla löpare fortfarande är väldigt starka. Någonstans i natten springer jag på framåt och Alex måste stoppa mig. ”Men Mirre vi sa ju att vi skulle gå allt uppför på natten och springa på platten. Du sa att det var nyckeln till framfång!”. Jag förstår inte vad han menar eftersom jag uppfattar stigen som helt platt. Han säger åt mig att kolla runt; alla går! Stånkar och pustar?! Jag själv känner inget motstånd uppför; benen pendlar helt magiskt framåt och jag märker inte ens att det går uppför! Häftiga känsla! Lugnar ner mig lite och tar det lugnt.
Vi får ta hand om två rejäla stigningar i mörkret; en 500 och en 800 meters. Alex ligger mestadels bakom och jag undrar hur hans form och hälsenor mår. Men glädjs av att han lyckas hålla ihop så pass att vi kan hålla ett ok tempo ihop. Vi är glada och pratar och det var sjukt kul att tävla ihop, insåg jag. Detta måste jag lura på honom fler gånger! :-)
LJUSET KOMMER

Några timmar senare, runt 6tiden börjar ljuset komma. Vilken underbar underbar känsla! Att tänka på att man sannolikt ska springa tills det blir mörkt igen, det gör man inte. Man är glad i nuet istället och firar varje ny timma i löparskorna med en gel och en salttablett. Vid 42km framme vid sjön Mizarina står Emil och Anna och hejar!!! Glädje och – energiboost deluxe! Tack!! Det är underbart vackert i gryningen när bergen uppenbarar sig…

Vi fortsätter uppför och ett av dagens stora delmål är Rifugio Auronzo. Mycket för att här får man lite nice mat men framförallt för att det är här ”the shit” uppenbarar sig! Med ”the shit” menar jag självklart det fruktansvärt skräckinjagande och majestätiska dolomiterna; vars krona är just Tre Cime di Lavaredo. Vi kommer fram och får titta från första parkett; både bak – och framifrån och vyerna gör att man måste dra efter andan! Magiska magiska magiska berg! Bland det häftigaste (och på något sätt det mest respektingivande natur) jag sett!

Alex blir för övrigt nickname’ad till ”Isbrytarn” här. Vi är världens i särklass trevligaste team på banan. Han pratar med allt och allt och kommer på både det ena och det andra för att starta konversationer på hela världens språk. Sedan att han inte kan alla världens språk verkar inte bekomma honom alls; för då tar jag helt enkelt över och pratar italienska. Så italienarna som vi springer med får prata av sig lite med en trevlig svensk tjej också, och alla är glada. Vi fick väldigt många kompisar längst med banan… Till slut kändes det som att alla hejade på ”Gli Svedesi” var vi än kom, och det var INTE min förtjänst. Isbrytarn levererade! Tiden går snabbt när man har roligt ;-)

ÖMMA UTFÖRSLÖP
Problemet med att vi inte har några backar i Stockholm är ju att man inte tränar så mycket höjdmeter. Egentligen är det viktigt såklart att träna uppför; men att förbereda sig inför att springa utför 1000 höjdmeter är också viktigt! Självklart ska jag inte klaga som springer oftare i berg och på fjäll än gemene man, men shit vad ömma benen blir av utförlöpningar som pågår i 90 min! Ungefär här hade Alex gått in i någon form av superAlexkraft och brände på både uppför och utför och nu var det min uppgift att försöka hänga med. Medan jag pustade och stönade var jag sjukt impad! Själv började jag mer eller mindre sacka ihop och jag såg inte fram emot nästa stigning alls. Vet inte riktigt vad som var problemet men det kändes bara segt, segt och segt. Kanske bristen på sömn (för nu hade jag ju trots allt varit vaken i 25-30h i sträck) och inte sovit på mer än ett dygn. Värmen hade också börjat pressa på och jag fick verkligen kämpa för att hålla jämna steg med SuperKraften.

BRUTALA UPPFÖR
Skönt som sjutton att komma ner till Cimabanche och sitta en stund efter 66km. Strax innan var det loppets kanske tråkigaste passage med 3km på platten. Solen bara stekte och benen var slöare än slöast. Allt jag kunde tänka på var att jag skulle göra en saltgrogg deluxe när jag kom fram. Tryckte 2 gels, en sked salt (blä), fyllde hela vätskeblåsan med sportdryck och tuggade mineraltabletter och salttabletter så det stod härliga till. Alex som däremot hade skavsår utan dess like och hälsenor som skrek, han bytte till de enda skor som överhuvudtaget gick att springa i för hans del; ett par stabila asfaltspjuck (!) som varit trotjänare i ett par år. Jag däremot rörde inte min drop bag. Fanns ingen ork. Jag ville bara liksom Ferdinand sitta där i skuggan..
Jag och Alex stapplade vidare och fick lite applåder och framför oss hade vi nu 500 finfina brännande höjdmeter till innan vi skulle få skutta utför igen. Här fick jag gräva lite djupare, och Alex fick mer eller mindre springa fram, stanna, heja, springa fram, stanna, osv. Tur att han var med, annars hade jag fått förbruka hela mitt pannben på denna sträcka. Här blev det istället så att jag bara fokuserade på hans rygg och trampade framåt. Jag kunde ju inte svika honom idag när han så hårt kämpade. Fokus Miranda! För inte hade jag ont heller, jag var bara en urlakad trött gammal trasa. Men en gammal urlakad trött trasa får tamefan ta sig uppför berget också!
Lättnadens suck när den ”lilla” 500ingen var över och vi fick springa utför igen. Lycka att vakna till lite återigen och se vackra vyerna på allvar. Sjukt kul att möta en peppad Sergel som sprang med en sträcka och väl framme i Malga Su Rua bjöd på både solskyddsinsmorning och Gott & Blandat!! Gott & Blandat gjorde mig gott inför vad som komma skulle! (Det vi trodde skulle vara) Sista brutala stigningen!

DET TOG FASIKEN ALDRIG SLUT
Här följde en 1000m stigning som slingrade sig från absolut lägsta nivå via bilväg, grusväg, vandringsstigar till smalt slingrande single tracks uppför bergskammen. Den tog en mindre evighet även om det är omöjligt att återberätta så man förstår. Men jag fick SLITA. Javisst, det var/är bara en Åreskuta. Men vad fan. Jag var TRÖTT. Det var JOBBIGT. Jag vet inte om vi höll på i 2 eller 3 eller 4h, men lång tid tog det. Alex peppade och hejade, och fortsatte mata uppför. Vi peppade med att detta var det sista jobbiga, sedan såg det ut mest att vara ”små kullar” kvar. Tji fick vi.. men men det kommer senare..

Alex hittade ett vattenfall att duscha i medans jag mest försökte se klart och hålla mig på stigen. Vi kom överens om att denna stigning aldrig – tog – slut. Efter ca 600 höjdmeter fick man i alla fall vatten och efter ytterligare 200 höjdmeter kom man in i en dal som liknande ett kraterlandskap. Det var helt fantastiskt vackert och häftigt! Trots min trötthet så kunde jag inte låta bli att bara tappa hakan och stirra som en toka. Trots dessa vackra omgivningar var jag så trött att jag bara inte orkade fotografera. Då vet ni att jag är trött!

Här i slutet på stigningen knäckte Alex en italienare när han klagade på att han bara gjort traillopp på 65km innan. Alex bara ”Jassså, jag har bara gjort Stockholm Marathon” hahahaha… och samtidigt hoppade han framför fotograferna, high-fivade alla medtävlande och skrattade med alla funktionärer. Jag däremot, Fröken Urlakad Trasa, höll som vanligt på att mest försöka hänga med. Jag hade slutat vara trevlig för länge sedan och börjat stirra ner på mina fötter. Nu fick den här stigningen vara över snart…

TRÖTTARE ÄN TRÖTTAST
Det är intressant hur man fungerar. Ibland funkar man och ibland funkar man bara inte. Trots att man gör förberedelser och så vidare, och försöker tajma in bra förutsättningar på alla sätt. När vi väl tog oss nedför den stigningen-som-aldrig-tog-slut kom vi fram till en rejäl vätskekontroll och firade in Alex distansrekord på 92km. Han filmade mig och jag är verkligen inte med i matchen. En kvinna försöker fråga var vi ska springa på engelska, spanska och italienska och allt jag svarar är att hon kan sätta sig på bänken bredvid mig. Med andra ord, lite pyrt i skallen. Känner knappt igen mig själv på filmen och man kan säga att jag hit the rock botten så att säga.
LOKOMOTIVET KVIST
Men vad är det då som gör att jag 2km senare vaknar till liv?
Jag och Alex konstaterar att vi behöver växla upp lite nu så vi inte går imål i morgon bitti och jag börjar pusha på. Jag vill så hemskt gärna leverera nu när han peppat mig så länge. Självklart ska jag mata på! Förstå chocken när kroppen plötsligt känns helt superstark och motiverad?! Jag MATAR uppför backen och säger åt Alex att hänga på. Miranda ”Ferrari” Kvist passerar löpare efter löpare uppför de 400 höjdmeter vi har framför oss. Jag rent av springer och skuttar förbi löpare som kollar chockat på oss?!
Känner att kroppen är med mig och pushar! Känner mig odödlig! Känner att oavsett hur många timmar eller kilometer vi har kvar så kommer jag kunna pressa hårt hela vägen fram! Skrattar rent av rakt ut när jag mörschar framåt och ser stigarna slingra sig uppför – vad fan är det som händer?!!! Bring it on mathafa**  backe!!
Alex försöker hänga på bakom mig och vi skuttar vidare! Ikapp oss kommer 2 snabba löpare som markerar slutskedet av banan med reflexer. Jag täpper till luckan och hänger på dem och frågar var vi ska? De kollar chockat på mig när vi håller samma tempo och på allvar bara far förbi löpare efter löpare. Jag känner mig helt galen på något sätt!!

Miljön är magisk precis som innan men nu börjar det också bli mer tekniska partier; helt min smak! Benen pendlar som att de precis klivit utifrån dörren; inte sprungit 100km!!
RUNNERS HIGH!
Tillsammans pushar vi på och plockar placering efter placering. Vi tar stigning efter stigning och peppar framåt! Klockorna har dött så vi har ingen riktig koll på var i loppet vi befinner oss men ”ca 20km kvar” känns fruktansvärt kort när man sprungit 100km. Dock ska jag berätta för er att det inte blev så kort som vi anat. Det tog fan ALDRIG SLUT. Det dök bara upp fler stigningar efter varandra och vi började fundera på om arrangören ville knäcka folk?!
Jag som kände mig stark och helt rusig i kroppen av att inte vara en urlakad trasa längre, led inte så mycket även om jag självklart också ville hem, men nu fick Alex börja kämpa på riktigt. Shit vad vi förtjänade målgång snart!
Sedan öppnar sig himlen vid solnedgång och duschen är på ingång. Blixten slår ner i närheten och åskan är ovanpå oss. Vi är dyngsura inom loppet av några minuter och vi gör allt för att ta oss nedför berget efter sista rejäla stigningen. En av många sista stigningen som ni förstår…

Regn i ansiktet och energi som börjar tryta.
SNART SNART SNART
Till slut kommer vi fram till den sista vätskekontrollen som meddelar 9km kvar. Här kan man tycka att 9km är ju inte så mycket men oj vad det trots allt kändes mycket. Trots att det var 9km utför. Men nu hade vi varit ute i över 20h och nu  vill man komma fram!
Det blev becksvart igen och lampan gick på. Nu hade vi slingriga skogsstigar framför oss, superbranta, supergeggiga och supertekniska. Jag försöker inte direkt överdriva här; utan mer bara förklara att det kanske var det svåraste jag någonsin sprungit. Och jag hade ju i alla fall trailskor; Alex dansade runt med tunga cementskor! Peppade honom i kampen och höll tummarna. Det kändes som att vi nästan var hemma; men jag visste också att ett fall; en stukning eller i värsta fall någon folk av vridning betydde slutet för detta lopp. Där och då är man fasiken inte kaxig och det tog vad som kändes som timmar i skogen.

Tålamodet man hade vid start är sedan länge borta. Även om man vet att kilometer tar tid så är man inte där längre, nu vill man bara nå målet!
Vi tar oss nedför de tekniska stigarna och ut på en större väg. En italienare menar 5km kvar. 5km?! Hjärtat sjunker lite hos både mig och Alex. Att man tidigare i livet skämtat om att man ”inte ens byter till träningskäder för en 5a” är ett minne blott. 5km känns som ett marathon.
Lite lite lite till. Vi springer, tar oss fram, powerwalkar och halkar framåt. Tiden går. Skogen är mörk. Men snart är vi nere på marknivå och inte ovan Cortina längre.
En förslösande 1km-skylt dyker upp och jag letar med blicken efter kyrktornet där vi ska gå i mål. Hittar minst 5 stycken. Tycket också att en sopstation ser ut som en hel familj. Ser en kvinna till och måste fråga Alex om det är en riktig person? Litar inte alls längre på mina ögon och min skalle längre, nu är jag trött!
Men så!!
Någon form av kurva, asfalt och så ett stadsbrus som närmar sig. Folk i barer som upphör att prata och börjar heja när vi kommer. Vi fattar till slut att vi är på upploppet. Skrik och dån! Glädje! Handfattning! Sverigeflagga med Sergel i spetsen kommer farande! Jaaaa! Bubbel! Fånigt leende!! Och målgång!!
Och speakerns ”Hallå, ni kan ju inte ha sprungit hela 12 mil? Det är 2 fotomodeller i målet, ni ser alldeles för fräscha ut!!”
Och antiklimax?! I mål?! Nu ??! Äntligen??! 22,5h efter start.
Får jag stanna nu?

DEN SURREALISTISKA KÄNSLAN
Vi är dyngsura och beger oss upp till hotellet. Pratar av oss med Sergelish. Det är lika normalt som onormalt att man har varit ute och sprungit hela det senaste dygnet. Det känns lika konstigt som ickekonstigt att man plötsligt inte ska pusha sig framåt.
Lättnaden är enorm, och glädjen lika så – vi gjorde det!!! Alex gjorde det! Halta Alex?! Alex som inte ens kunde gå och hämta sin nummerlapp själv?! Ingen fattar något alls, än mindre han själv. Ord kan inte beskriva hur stolt och glad jag blir över sambon min. Men om jag är förvånad? Inte alls. Han gör aldrig annat än chockerar han!

Det krävs sedan inte många sekunder efter duschen innan man ligger i sängen och ögonen slocknar, tom i magen och med gelkladd på kinden, sminkgegg i ögonen, linser och svettigt hårt och allt vad det är. Komaläge infinner sig och kroppen får den där efterlängtade sömnen.
Ljuva ljuva status. Sirapssega kroppen fylld av nya intryck och brus. Älskar det. Svårt att vara utan det.
Längtar tills nästa gång!!! :-)

PS. Alex kolla mailen….