Träningsglädje eller löparglädje. Somliga har det, somliga har det inte. För somliga innebär träning en stund av lycka, för andra innebär det en stund av helvete. Vissa längtar till nästa träningspass och andra fasar inför det.
Jag var personen med träningsglädje. Verkligen TRÄNINGSGLÄDJE. Jag tränade varje dag, ut och in, oavsett. Jag älskade att träna. Jag hade alltid tränat. Sen gick jag in i väggen och en överansträngning. Det var inte kul längre, det var bara jobbigt.
Jag tränade fortfarande lite, men inte som förr. Innan sprang jag med enkelhet varje dag, 50km i veckan och 3-4 styrkepass. Jag levde för träningen.. nej jag VAR träning. Jag var känd som träningsnörden numero uno.
Så tog jag slut och träningen blev en pina. Jag orkade/ville inte och fasade inför träningen. Jag – som innan hade tyckt att det inte var träning förrän du var förbi 15km – klarade inte av att springa 5km utan att verkligen tvinga mig själv.
NU – efter 3 år – är träninsglädjen tillbaka. NU är löparglädjen tillbaka. Jag har nog tränat mer än medelsvensson ändå, men jag har inte tyckt om det som jag gjorde innan. FÖRRÄN NU. Nu andas jag löpning igen, jag längtar och jag planerar. ÄNTLIGEN.
Så vad tror ni jag är mest rädd för? Missa tidsmål eller förlora min nyfunna löparglädje? Svaret är ju givet förstås. Även om jag trots allt tycker mycket om att springa nu så innebär det inte att jag alltid har så mycket motivation. Jag springer aldrig två dagar i rad nufötiden, just för att jag vill tvinga mig själv att längta efter löpningen. Fysiskt skulle jag klara det, men jag är rädd att tappa mitt nyfunna glada löparpsyke.
Har ni andra hamnat i svackor? Har någon varit med om något liknande som jag har haft? Vad gör ni för att motiveras?
Jag har inset att bloggläsande av andra träningsnördar verkligen ger motivation och glädje, och att träna med andra! Jag bli så glad, bara över att vara så glad! Att äntligen få längta efter att träna…åhh underbara känsla.
Man blir glad för din skull när man läser detta. Så underbart skönt att du hittat tillbaka & verkligen kan njuta av det – det är ju så det ska vara! :)
Åh tack Alexandra, vad fint skrivet. Jag är verkligen glad, och jag önskar alla kunde känna för träningen såsom jag känner nu! :)
Ciao amore.
Kul att det går bra för dig med din träning igen!
Och jag gillar din frisyr på första bilden……. ;P
Vad underbart och klokt skrivet! Blir verkligen glad för din skull! Keep it like that! Svackor kommer, inte bara när det gäller träningen utan i livet överhuvudtaget. Det viktiga är att inte fastna i dem. Variation, ”lagom” mål och lyssna på kropp och knopp är mitt sätt att bota svackorna. :-)
Ja, vad harligt! Jag ar helt overtygad om att lopargladjen ar det viktigaste med lopningen. Har man den sa far man sa mycket annat positivt med pa kopet. Kanslan av att langta till nasta pass, som du sager, ar enorm! Njut och ha skoj!!
Håller med dig, mycket bra skrivet! Man måste få längta! Nu ska jag vila från löpningen i två dagar så jag riktigt längtar till söndagens långpass…synd att du inte är här så vi kan köra ihop :)
Träningsglädje är det bästa!
Funderar på att lägga upp mina pers på kanten av bloggen men vet inte riktigt hur man gör :P men om inte annat kommer jag följa upp mitt coopertest nästa gång genom att skriva om föregående resultat och förhoppningsvis en förbättring!
Underbart inlägg! Jag tror alla har dippar ibland, men om man som du satsat riktigt hårt så blir nog smällen också värre när det väl rasar. Lösningen är att träna smart, inte bara ösa på utan göda sin längtan lite.
Jodå, en lång överträningsperiod har jag haft. Jag håller på att fila på ett inlägg om mina erfarenheter när det gäller det.
Det där känner jag igen. Min ”vägg” fanns på gymmet, under 90-talet.. Jag boktavligen bodde på Sports Club, tränade två pass om dagen, planerade livet utifrån just efter gymmets öppettider och när passen var.. Det höll på under några år tills ”kicken” av att träna plötsligt bara var borta. Jag kunde inte ens tvinga mig iväg till det som jag vet var det roligaste jag visste. Slutade och träna, höll upp i 9 år (bortsett från lite promenader). Sedan vände det plötsligt igen. Och nu är jag väldigt noga med att begränsa antalet träningspass – för det där vill jag inte vara med om igen.
Pà semestern nu sà tog jag tag i tràningen fòr fullt igen. Pojkvànnen trànar àven han fòr ett marathon i New York sà det springs en hel del dàr hemma just nu :)
Tycker din blogg àr jàtteinspererande àven om jag inte springer sà mkt som dig. Gillar personer som har màl och uppfyller dem. Det àr sà mànga som bara sitter och sàger att de vill gòra dittan och dattan men pà grund av den ena eller andra dumma anledningen sà blir det inte av…
Kram kram
Jeg mister motivationen og gleden veldig fort når jeg kjenner jeg er antydet til skadet. Når jeg føler meg helt fin er jeg veldig positiv og motivert slik som deg.
Men når jeg får en belastningsskade blir jeg veldig negativ og demotivert.
geniala asocierea hun/the hun )