(Obs! En hel del text blev det visst!)

Löpband får mig inte att hoppa av glädje. Tvärtom. Men ibland så är det helt enkelt nödvändigt ont. Man får ju trots allt göra det man tycker om – springa.

Men vad gör man när motivationen och psyket tryter?

Dessa tips är för er som bara vill överleva det där dumma löpbandspasset. Pannbensbyggande…

Fartökning / Intervaller / Lek med farten

En sak som brukar hjälpa är att höja och sänka farten. Att inte köra monotont på samma tempo om och om igen. Höj tempot en minut, sänk ner efter en minut, höj igen osv. Då känns det direkt som om att det går lite snabbare. Sedan kan man göra som Andrea tipsade om senast. Pyramidlöpning, börja på 10km/h, sedan 10.1, 10.2, 10.3 osv. Sedan åt andra håller om man känner för det.

The to-do-list

Är löpningen på löpbandet bara något som ska avverkas utan några större mål så kan det vara skönt att fördriva tiden med att tänka på annat. Jag brukar dra igenom lite grejer som ska göras. Det kan ju låta som om man drar med sig en massa stress i löpningen, håll det på en okej nivå. Kanske filosofera kring vad som ska göras till middag? Vad som händer i helgen?

Alla andra löpbandsnötare

Jag kan aldrig låta bli att glo på alla andra. Jag är för mycket tävlingsmänniska för att låta bli. Kanske ger det också lite extra kraft att försöka springa snabbare än den där bredvid. Annars så brukar jag ibland filosofera kring vilka människor det är som springer. Lunchlöpning? Vad sysslar den där med då? Tränar den där för marathon eller för att det är januari? Hur gammal skulle jag gissa att den där är? Tro mig, tiden går ganska snabbt när man kommer på olika livshistorier. Tänk vad fel man förmodligen har också!

Balance-löpband.

Idag råkade jag ut för en sådan där ”ooohh jag är så jävla bra, kolla på mig!”-typ när jag sprang på löpbandet. Jag sprang ju långsamt och sysselsatte tankarna med de mest galna idéer och filosoferingar jag kunde komma på. T.ex underbart det kommer att vara att springa alla gator på Kungsholmen den 13:e februari. Hmm.. undra om man inte ska ultradebutera redan då..? Vi får väl se.

I alla fall, så dyker det upp en kille och ger mig ett leende. Ung, stöddig typ. Ställer sig på löpbandet nära och höjer upp farten. Uppvärmning i 1min kanske? Sedan ökar han upp farten otroligt mycket och bokstavligen talat kutar som en tok i ca 10sekunder. Sedan låter han bandet rulla och slänger sina fötter om sidorna på bandet. Ser ut som om han ska spy. Tokflåsar och tittar omkring sig som för att visa att han minsann är sjuukt snabb och sjuukt tuff. Ger sig på bandet igen och håller ut i 5 sekunder? 6? Innan han återigen grappar tag i sidorna och ser ut som om han ska dö. Tittar runt och slänger till mig en blick ”ooohh jag är så tuff” och upprepar proceduren 4 gånger. Alla gånger får jag en blick. Sedan stänger han av bandet och ”svansar” förbi mig.

Det var på håret att jag slängde ur mig ”Pff, skulle det där vara något? Kom tillbaka när du sprungit 10 mil”.