Ligger stel på soffan just nu. Efter både lite sömn, dagens militärträning och min avslutande löpning är kroppen ganska trött. Mycket mer trött än efter exempelvis 35km-loppet i lördags. Just för att jag gjorde nya övningar och slet hårdare än vid min vanliga löpning.

Oavsett om jag tränar styrka eller springer så gör kroppen det jag ber den om. Min maskin, min kropp, springer 161km på en vecka när jag ber den om det, den springer 71km på en heldag när jag ber den om det och den hoppar upp ur sängen klockan 04 för att köra militärträning när jag ber den om det med.

Min kropp är mitt redskap, mitt vapen, min maskin. Jag kan ibland fascineras av att man kan göra så mycket mer än vad man tror och jag är inte i närheten av att ha utforskat mina riktiga gränser än. Jag vill pusha kroppen och psyket så långt som det bara är möjligt i framtiden.

Men för att kräva det så måste jag ju också vårda kroppen, med mat och vila. Just nu vårdar jag kroppen på soffan. Stackars trötta kropp, här får du lite choklad.. bra jobbat idag..

Poängen är att man ibland glömmer bort att känna tacksamhet också, man glömmer bort att verkligen glädjas över att kunna springa och kämpa. Man bara tar och tar energi och ger inte tillbaka. Det resulterar i överträning.

Så just nu sitter jag här otroligt tacksam helt enkelt. Min stackars kropp körde jag över som mest för tre år sedan – tog, tog och tog och gav aldrig tillbaka, men förväntade mig ändå att kroppen skulle fixa allt åt mig. Nu vet jag bättre och fyller upp maskinen med minst lika mycket bränsle som jag tar.

Och så är jag så glad att jag fungerar också, att allt håller, att glädjen finns och att jag kan göra vad jag än vill göra!

Så idag ska vi vara glada och tacksamma gott folk. Tänk vilken underbar maskin vi alla har välsignats med ;)