Tack till alla lyckönskningar på det föregående inlägget. Gick bra tyckte jag men vi får se, Monte Gordo-resan är som sagt inte perfekt att ha vid ”omgående rekrytering” om ni förstår vad jag menar.

Vet ni vad jag gjorde innan intervjun?

Jo jag bjöd på en riktig praktvurpa. Förutom att ha snubblat till ca 10 ggr idag så vurpade jag till rejält när jag kom skuttandes mot busshållsplatsen och den ankommande bussen. Förlorade kontrollen och flög i backen med rumpan först och benen i luften.

Nu kanske andra människor skulle börja oroa sig för att 1) smutsa ner sig 2) missa bussen och komma sent och 3) göra bort sig inför alla de 50pers som såg vurpan.

Jag fungerar inte riktigt som alla andra. Mina nerver söker igenom alla kroppens delar medans hjärnan skriker ”Mina ben! Mina ben!”. Jag lugnar ner mig när jag inser att inget är brutet eller skadad. Ok, nu kan jag gå vidare och se efter om jag råkade fläcka ner mig, när ”kusten är klar”.

Fortfarande hel Miranda

Angående att göra bort sig så har jag ett roligt (hemma-snickrat) ordspråk som lyder ”Tänk vad bra att man kan skratta åt sig själv, då blir man ju aldrig ledsen!”

Nu sitter jag och laddar upp inför löpningen med frukost nummer 2. Älskar frukostmat. Det jag verkligen saknade i Italien var svensk frukost och framförallt smörgåsar med smör och ost. Så gott!!

Hoppas ni andra klarar er från praktvurpor idag och kommer hem hela och rena!